Två dagar i venedig

Venedig är en romantisk dröm för många. Att glida fram i en gondol, att äta pasta i månljusets sken och att utforska vackra venetianska masker och glittrande glas från Murano. För mig har lockelsen alltid varit arkitekturen, konsten och inte minst historian, så det var där mitt fokus låg när jag i början av sommaren fick möjlighet att besöka Venedig. Följ med på två spännande dagar i denna mytomspunna stad.

Tidigt (fakirflyg tidigt) flög jag och maken in till Marco Polo flygplatsen utanför Venedig och fastän den ligger så nära var det ett litet äventyr att ta sig in till själva stan. Eftersom jag tyckte att privat vattentaxi för ca 1500kr var lite väl dyrt hade jag tittat på alternativen Alilaguna vattenbuss och buss + vaporetto (vattenbussarna inne i Venedig). Här hade jag verkligen tänkt till och försökt vara riktigt smart… men det skulle visa sig att riktigt SÅ smart var jag inte.

Eftersom det första alternativet tog 1h och 45 min till stoppet dit vi skulle valde jag det sistnämnda. Vi köpte bussbiljett i en maskin (10€) och hittade busshållplatsen utan problem. Linje 5 går raka vägen in till Piazalle Roma, den stora trafikknytpunkten i Venedig. 25 minuter på en överfull lokalbuss senare var vi på plats och kunde börja leta efter rätt vaporetto. Det var inte helt enkelt och vi blev dirigerade än hit och än dit. Till slut kunde jag köpa vaporetto biljett och vi rullade ombord. När vi kom fram till vår kaj, Zattere hade vi betalat 19,50€/person och resan hade tagit strax under 2 timmar inklusive väntetider och stående i fel vaporetto kö. Om jag hade valt Alilaguna vattenbussen hade det kostat oss 18€/person, vi hade varit framme samtidigt och hade sluppit släpa på vårt bagage mellan buss och båtar. Nästa gång tar jag vattenbussen!

Hotellet jag bokat låg bara ett stenkast från båthållplatsen och det var faktiskt huvudanledningen till att jag valt just det. Att släpa på resväskor över broar och genom gränder i Venedig var inget jag ville erfara, och här hade jag haft rätt. Skönt med rätta beslut emellanåt.

Lite småsnål (Venedig är dyrt) hade jag valt ett 2 stjärnigt hotell med många jättefina recensioner. Vi skulle ju bara stanna i två nätter och vi var villiga att chansa lite med bekvämlighet och stjärnstatus. Det visade sig dock att Pensione Seguso levde upp till de fina recensionerna. Inhyst i en gammal Venetiansk villa och med antika möbler på rummet kände vi att vi kommit helt rätt. Sängarna var Italienskt standard-hårda men vi kom att sova riktigt bra i dem och rummet hade till och med luftkonditionering. Yay! Badrummet kanske var i det trängsta laget men ärligt… allt fanns ju.

Frukostarna visade sig vara riktigt trevliga och bad man om äggröra eller stekta ägg så kom det nylagat in från köket. Varje morgon bakade dessutom servitrisen något nytt till den lilla buffen. Lite pizza, paj etter en tortilla. Visst, det var ingen skandinavisk frukost buffé men för att vara på ett litet Italienskt hotell tycker jag att detta var toppen.

Nu var det dags att börja utforska Venedig. Efter en trevlig lunch (pastarätter gör sig inte så bra på bild) på en liten taverna som hotellet rekommenderade kunde vi gå en kort promenad till dagens första inbokade aktivitet.

Accademia, ett museum inhyst i tre gamla kyrkobyggnader som har världens största samling av venetiansk konst. Min och makens konstkunskap är tämligen moderat men Venetianska målare hade vi hört talas om och var ska man se dessa om inte på plats i Venedig.

Museet var otroligt. Förutom att man fick följa det Venetianska måleriet från medeltid och framåt fick man genom att se tavlorna också en känsla för hur livet i Venedig hade varit förr. Vad folk värdesatte, hur de klädde sig, vad de gjorde. Med dessa bilder i bakhuvudet kunde vi gå ut för att upptäcka Venedig på ett nytt sätt. En så historisk stad kräver att man känner av och till dess historia… annars blir det bara vackra hus och romantiska kanaler… och Venedig är värt mer än det.

Följande lilla videosnutt visar Veroneses verk ”Festen i Levis hus” (1573) Målningen är gigantisk och full av detaljer som djur, en afrikans liten pojke som stör en dvärg i narrutstyrsel, folk från olika delar av världen och rika tongivande män som äter med Jesus. Den bibliske Levi hade förmodligen aldrig sett en sån här fest men Venetianerna visste vad den visade, och framför allt vem. Innan fotografier och facebook fick man måla verkligheten… åtminstone som man ville att den skulle se ut.

Mätta på mäktiga renässans målningar gick vi ut från museet. In på slingriga smågator och rätt som det var snubblade vi in på ett konstgalleri. Detta är så häftigt i Venedig. Det finns konstgallerier utspridda i hela stan. Modern konst i världsklass visas upp och det är gratis att gå in, titta och köpa för den som har lust (och råd). Jag fängslades av stora broderade tavlor, läckra skulpturer och se där… lite blandat av Dali. Vilken konst kavalkad det blev.

Vidare in längst kanaler och gränder. Den här delen av Venedig , Dorsoduro, är inte lika turisttät som de mer centrala delarna och det var väldigt skönt. Vi hittade ett litet cafe och kunde ta en paus, med kaffe, grappa och en tiramisu. Mums.

Det var varmt den här dagen så efter fikapaus tog vi oss hem till hotellet för en liten siesta. Inte förrän vid skymningsdags gav vi oss ut igen. Då skulle vi tillbaka till Accademica för att gå över Accademica bron och vidare till Stefans kyrkan där en Vivaldi konsert stod på schemat. Vivaldi skrev ”De fyra årstiderna” när han var i Venedig så att lyssna på det tyckte vi var en lämplig kvälls aktivitet.

Som bonus fick vi uppleva en solnedgång över Venedig och den gick inte av för hackor.

Efter konserten kunde vi vandra hemåt i lugn och ro. Dagsturisterna var borta och det kändes som att hela Venedig andades ut. Kvällen var magiskt vacker och det här kom att bli min absoluta favoritstund i staden på vattnet. Det är så här jag kommer att minnas Venedig. Upplyst, dämpad och magisk.

Efter en god natts sömn var det dags för nya tag och lite hederlig sightseeing. Jag gillar guidade visningar. En bra guide kan berätta historier som levandegör det man ser, gör det relaterbart och intressant. Därför hade jag bokat in en visning av Doge palatset och St Markus kyrkan, det två största ”måsten” när man besöker Venedig. Vår promenad till mötesplatsen gick via St Markus platsen och inledningsbilden till den här artikeln är en av våra försa vyer av Piazza San Marco. Mäktigt!

Med hjälp från Farbror Google hittade vi adressen till mötesplatsen varifrån vår guidade tur skulle gå och sen började vi med att besöka Doge Palatset eller Palazzo Ducale som det heter på italienska. Ni ser det skymta till vänster och bakom det stora röda tornet (Kampanilen) på fotot ovan. Det är en byggnad som imponerar utifrån med sina pelare och den rosa marmor fasaden med sitt geometriska mönster, men det är ändå inget emot vad som väntar inuti .

Första stoppet var innergården där guiden berättade om hur palatset fått sitt nuvarande utseende under 13-1400 talen. Här bodde Dogen som styrde Venedig. Han valdes på livstid och styrde tillsammans med flera råd. En Doge blev till och med halshuggen då han försökte ta makten och bli envåldshärskare. I palatset fanns även rum för de olika råden. Där fanns domstolar och plats för hela den venetianska stats administrationen. Det är många rum i olika plan så det är lätt att gå vilse utan guide.

Bilden nedanför visar en Bocca di Leone (Lejonets gap). Det är en ”brevlåda där man anonymt kunde ange folk bla för skattefusk, ett av de värsta brotten i handelsimperiumet Venedig. Man stoppade helt enkelt sin angiveri-lapp i munnen på stenfiguren.

Inne i palatset blev det sen dags att häpna. Rum efter rum, dekorerade och målade av dåtidens främsta konstnärer tog fullständigt andan ur oss. Det ena var vackrare än det andra och guiden pekade hela tiden ut detaljer och berättade om valda delar ur Venedigs historia.

Så kom vi sen till den stora salen, ”Sala del Maggior Consiglio” där man kan tillbringa veckor med att bara titta upp i taket. Detta var stora rådets sal och här bjöd man en gång in 3000 gäster till middag och underhållning.

Jag rekommenderar verkligen att ta en guidad tur här inne. Annars vet man inte riktigt vad det är man tittar på. Visst det är vackert ändå men man kan nog bli lite matt och överväldigad av allt guld och målningar fyllda av symbolik som man inte förstår. Ta tavlan här nedanför som exempel. Den föreställer världshistoriens minst blodiga slag. Det är nämligen ett påhittat slag som konstnären trodde hade hänt på riktigt och målade denna till minne över den stora segern. En riktig ”tavla” kanske man kan säga.

Nästa stopp på rundturen blev St Markus kyrkan. Vill man ha biljetter hit får man vara ute i god tid, eller hitta en guidad tur som har plats. Då slipper man dessutom att stå i köer för att komma in och det är något jag alltid uppskattar.

Inne i kyrkan går blickarna upp mot taket (det är ju ändå där Gud bor… där uppe). Fantastiska guld mosaiker berättar historier med religiösa motiv, och jag måste erkänna att man tappar andan, det är ganska makalöst. Ja, det är verkligen värt att gå in här och orkar man inte lyssna till en guides detaljerade beskrivningar av figurer och händelser går det faktiskt bra att bara köpa en vanlig entrebiljett. Kyrkorummet blir inte mindre fantastiskt för det.

Fast när man nästan skaffat sig nackspärr av att titta på allt som pågår uppe i taket kan man stretcha lite och rikta blicken ner en stund. Då upptäcker man de vackra mosaikerna på kyrkans golv. Inga änglar flyger här men visst är de vackra.

Efter två timmars ooh-ande och aah-ande behövde vi ta lunch. Ät inte på Piazza San Marco, hade jag läst, där kostar allt minst det dubbla och är inte ens gott. Så vi begav oss in i gyttret av gränder och kanaler på jakt efter ett matställe. Här var det fullt av turister och mycket trångt.

Jodå, vi hittade ett matställe till slut och åt var sin pizza. Den var god men inget att skriva hem om. Däremot delar jag gärna bild på cannellonin jag tog till kaffet efteråt… med pistage… den var riktigt smarrig.

På väg tillbaka till hotellet gjorde vi det som alla gör i Venedig, vi gick vilse, men inte gjorde det något när stan är vacker och man är på semester.

Efter matintag hann vi med ett besök inne på Venedigs musei-komplex. Med ingång under pelargången mitt emot St Marcus kyrkan (Ala Napoleonica) kommer man på samma biljett in till flera sammanbyggda museum. Museo Correr med såväl konstverk som artefakter ur den Venetianska historien. Kartor, rustningar, gondolens historia, mm. Librera Sansoviniana, ett vackert bibliotek fast numera nästan tömt på böcker. Och det Arkeologiska museet med sina grekiska och romerska skulpturer. Intressant och nästan turistfritt. Här kunde vi både vila och lära oss på samma gång.

Så blev det kväll även denna dag, vår sista i Venedig och inte långt från hotellet hittade vi en riktigt trevlig restaurang där vi kunde avnjuta diverse godsaker inne på en lummig innergård. Självklart började middagen med ett gott bröd som doppades i olivolja, sen var det dags för några Cicchetti, Venedigs svar på tapas. Mycket gott, speciellt de små snittarna med örtbröd, färskost och ansjovis. Till huvudrätt åt jag en otroligt mör bläckfisk med krabb bisque och lavendelkräm medan maken fick en perfekt tillagad köttbit… det andra tjafset han hade på tallriken tittade jag inte så noga på, jag hade fullt upp med att mumsa på min bläckfisk.

Avslutningsvis blev det en jordnöts parfait med salt karamell ganache och hallon. Maken klagade inte på sin ostbricka men vi ser ju tydligt vem som drog vinstlotten, eller hur.

Sista bilderna är från vår lilla kvällsdrink invid stora kanalen. En grappa till maken och en limoncello till mig, och med det tackar vi för oss för nästa morgon lämnade vi Venedig för att gå ombord på ett kryssningsfartyg för vidare äventyr… men det är en annan historia.