Efter många år av längtan efter Österrike på sommaren kunde vi i år äntligen packa bilen för att åka dit. Jag, som älskar alperna vintertid, skulle få se dem i sommargrönska och jag undrade om upplevelsen av dessa gigantiska berg skulle få samma effekt på mig som när jag susar ner för dem på vintern. Välkomna med på vår resa till blommande alptoppar, isande grottor och smarriga alm-luncher.
Japp, då var det dags och en varm julidag, mitt i högsäsongen rullade vi ( jag, maken, stora O och hunden Ludo) in i dalen Grossarl, en dryg timme söder om Salzburg. Det här är en av de otaliga österrikiska dalar där vägen slingrar sig mer och mer för att till slut komma så långt in i dalen att den till slut upphör, eller övergår i kostigar som korsar bergen.
Jag hade bokat in oss på ett traditionellt hotell, Grossarler Hof, mitt inne i byn Grossarl, mitt emellan höga berg och invid en porlande liten flod och detta var utsikten vi kunde njuta av från vår balkong.
Jag hade bokat ett tornrum med namnet ”Familienglück” som gav oss en etage våning med sovrum, badrum och vardagsrum på entréplan samt en övervåning med två sängar, separat badrum och egen balkong. Vi är visserligen bara tre (plus hunden) i familjen men att tvinga ett vuxet barn att sova i undermåliga extrasängar och bäddsoffor är inget alternativ. En riktig säng och gärna ett eget rum tycker både vi och stora O att hen ska ha.
Vi hälsades välkomna med ett litet fruktfat, några goda chokladpraliner och en minikyl fylld med läsk, öl och vin. Sånt gillar jag verkligen. Då känner man sig uppskattad och välkommen som gäst.
Övervåningen var lite mindre men stora O hälsar att sängen var skön och att det var mycket trevligt med ett eget badrum. Den lilla balkongen var det heller inget fel på.
Även Ludo uppskattade lite balkonghäng.
Eftersom vi anlände på eftermiddagen, varma och trötta efter många timmar i bil, ägnade vi kvällen åt vila och lite uppfräschning innan middagen. Den här sortens hotell brukar erbjuda halvpension med fina frukostbufféer och flerrätters middagar, och så var det även här. Tanken är att man ska komma tillbaka till hotellet efter en hel dag uppe i bergen med vandring, cykelturer eller skidåkning på vintern och slippa gå ut för att hitta en bit mat på kvällen. Ett utmärkt koncept som fungerar lika bra vintertid som sommartid. Vi började med en drink i baren… eller snarare en öl till maken och en efterlängtad Radler till mig.
Stora O, som inte dricker alkohol, tog Österrikes ”nationaldryck” Almdudler. En unik ört-läsk som smakar fantastiskt gott utan att vara för söt. Den måste ni prova.
Varje middag bestod av 5 rätter. Soppa, salladsbuffe, förrätt, varmrätt och efterrätt/ostbricka. Det fanns tre varmrättsalternativ varje dag, en fisk, en kött och en vegetarisk. Vi sa till i förväg om att en av oss inte äter kött och det var heller inte något problem, hotellet erbjöd alternativ till såväl soppor som förrätter. Och för alla matnördar (som mig själv) kommer här en axplock bilder av vad vi åt under våra middagar på hotell Grossarler Hof. Njut!
Efter en god natts sömn vaknade vi upp till ett dimmigt och regnigt Österrike. Knappast ett trevligt väder att utforska alptoppar på men det finns annat man kan göra på hög höjd, tex att besöka världens största is grotta som ligger på 1700 m höjd. Maken bestämde sig för att stanna hemma med vovven eftersom hundar visserligen får följa med fram till grottan men inte in och på vägen måste man åka kabinbana och där är det munkorgstvång för alla hundar.
Så, jag och stora O hoppade in i bilen och körde iväg mot Eisriesenwelt i Werfen och även i dimma och regn är det vackert i alperna. Eller hur.
När man kommer fram till Werfen får man åka runt den kända borgen Hochenwerfen och upp mot isgrottan på andra sidan. Den här borgen har jag åkt förbi många, många gånger och alltid undrat över hur de lyckats bygga den så högt upp. Det är en riktig sago-borg och någon dag vill jag besöka den… men inte den här dagen.
Vi hade köpt biljetter till grottan i förväg och då får man köra nästan ända fram till besökscentret. I annat fall måste man parkera bilen nere i byn och åka shuttle buss de sista 5 kilometrarna uppåt. Jag hade visserligen läst på i förväg så jag visste att man var tvungen att gå en hel del (och åka en linbana) för att komma upp till själva grottan men i ärlighetens namn hade jag inte förstått riktigt hur mycket man faktiskt var tvungen att gå… det här skulle bli en lång dag med måååånga steg… fast det visste jag inte än.
Vår promenad uppåt började i regnig skog. Vägen är bred och på flera platser fanns utsiktspunkter, något vi inte hade någon större glädje av i dimman. För att komma upp till första stoppet, som är linbanan tog det 20 minuter.
Linbanan vidare upp tog sen bara 3 minuter men den bjöd på hisnande utsikter över Werfen. Nu var vi uppe på 1575m höjd och här bestämde vi oss för att en matbit inte skulle vara dumt inför resten av strapatserna.
Här uppe ligger Dr. Oedl Haus, en alpstuga med restaurang som byggdes 1924 för alla turister som skulle besöka isgrottan. På den tiden fick man gå upp hela vägen och här kunde man äta och övernatta inför den sista etappen. Vi valde dock att bara äta en rejäl lunch och vila lite från vätan utanför.
En Kasnockeln (kallas även för käsespätzle utanför Salsburg regionen) och en Gröstl (typ, pytt i panna) gav oss energi att fortsätta färden. Vad vi drack? Almdudler förstås.
Mätta och nöjda tog vi oss an sista promenaden upp till 1641m där ingången till isgrottan fanns. 20 min tog det att gå och nu lättade regnmolnen. Vi fick inte se solen men en del utsikter belönades vi med. Titta noga på första bilden så ser ni hur vår väg ringlar sig upp för bergssidan.
Väl uppe gick vi in i den gigantiska runda öppningen och där inne fanns ingången till isgrottan. Här träffade vi vår guide, en trevlig engelsktalande ungdom, som sen vallade oss runt inne i berget till sken av facklor som delats ut bland deltagarna i turen.
Som ni ser så finns det en hel del trappor inne i grottan och vi fick gå en guidad rundslinga som förde oss 700 trappsteg upp och sen 700 trappsteg ner. Var det jobbigt? JA! Det var det, jättejobbigt för en otränad tant, men vill man så går det. I grottan låg temperaturen runt nollan så den kalla luften gjorde att det dessutom blev lite jobbigare att andas. Det här är inte en tur för någon med trasiga fötter eller usel kondition.
Men var det värt strapatserna? Tja… se och döm själva.
Det var helt fantastiskt! Vilken upplevelse! På vägen fick vi höra om hur grottan upptäcktes 1879, hur den utforskades, hur det kommer sig att isgrottor finns och hur den ändrar sig från år till år. Fascinerande, lärorikt och mycket vackert. Turen skulle ta dryga timmen och vi traskade runt i 1,5 timmar innan vi kom ut i sommarvärmen igen och då stod vi inför den här vyn, inifrån grottmynningen.
Vi drack lite av vårat medhavda vatten och sen var det bara att påbörja promenaden nedåt. 20 minuter, linbana och 20 minuter till. Vädret hade lättat, luften var inte för varm och vyerna… ja, jag älskar verkligen alperna.
När vi senare på eftermiddagen kom hem till hotellet var vi ganska så trötta, eller lite matta i lacken som man också kan säga. Nu var det dock ingen vila som hägrade utan snabba duschar och klädbyte. Den här kvällen hade vi nämligen bokat in oss på hotellets exklusiva avsmakningsmeny. Nu skulle det bli ”fine dining” av.
I ett eget litet rum, dekorerat i traditionell stil och med en fin gammal kakelugn som blickfång serverades vi sen våra 7 rätter. Vid ett bord längre bort i lokalen satt en ensam tjej som hade bokat samma avsmakningsmeny så vi bjöd över henne till vårt bord. Det visade sig vara en lyckoträff. Deborah från Tyskland var väldigt trevlig och vi fick en jätterolig kväll tillsammans.
Maten då? Jo, den var mycket god. Stora O fick en vegetarisk variant och även det fungerade bra. Vinrekommendationerna till de olika rätterna var också goda, kanske bidrog de även till vår trevliga kväll full av skratt och goda samtal?
Efter den här dagen sov vi som stockar och vaknade upp… med riktigt svidande träningsvärk. Ja, jisses, mina ben ville inte riktigt ta mig upp ur sängen, aj, aj. Så kan det gå när otränad tant ska utforska isgrottor.
Det var bara att bita ihop och masa sig ner till den trevliga hotellfrukosten som väntade. Bröd, kallskuret, lokalproducerade ostar, yoghurt, vanlig musli, bircher musli, frukt och ägg a la carte. Här fanns det mesta.
Stärkta av denna härliga frukost och det faktum att solen sken bestämde vi oss för att dagens utflykt skulle bli till en alptopp… men vilken?
Eftersom mina ben protesterade lite efter gårdagens strapatser var det inte tal om att göra en vandring till någon avlägset belägen alpstuga, eller Alm, som de kallas. Men med lite research hittade jag en Alm som var tillgänglig med bil så in i bilen hoppade vi och for iväg upp mot bergen. Efter ett tag gick den asfalterade vägen över i grus, vi fick köra igenom en bom som kostade €5 för att öppnas och sen slingrade sig grusvägen högre och högre upp allteftersom den blev smalare och kor började dyka upp lite här och där.
Lite läskigt blev det när vägen klättrade utefter stup, speciellt som jag är höjdrädd och befann mig på stupsidan, men till slut kom vi upp till Almen. Loosbühelalm ligger på 1769 m höjd och bjuder på fantastiska utsikter. Här serverar de ostar producerade av mjölken från deras egna kor och getter och det var de korna vi hade kört förbi på vägen upp. Vi beställde två stora fat med ostar och kallskuret, en Brettljause.
Så gott det var. Där satt vi och njöt av mat och utsikter när gårdens getter bestämde sig för att promenera förbi. Vår hund Ludo hade aldrig sett en get förut så han fick lite tok-spel och försökte skälla ut getterna som stannade upp och ilsket stirrade tillbaka. Nåja, vi fick lugnat ner honom, getterna gick vidare och lugnet återvände till vår alptopp.
Sen kunde vi sitta i godan ro och bara njuta av omgivningarna.
Det var precis det här jag hade längtat efter, en sommar-alptopp, och det var precis så vackert som jag hade hoppats på. Grinade jag en liten skvätt av pur lycka? Jo, men visst gjorde jag det. Sen var det dags för oss att styra kosan ner för berget igen. En liten promenad hann vi dock med där uppe vid almen.
Tillbaka på hotellet laddade vi upp inför vår sista kväll med att kolla in spa avdelningen. Utomhus fanns en liten men uppvärmd pool som var perfekt för att mjuka upp stela ben och leder. Flera olika sorters bastu och olika vilorum gjorde att man alltid kunde hitta ett lugnt hörn med alldeles lagom ljus. Hotellet erbjöd även olika former av massage och spa behandlingar men det har jag hemma på jobbet, så det testade vi inte.
Nu var våra tre nätter på Grossarlerhof till ända. Jag hade velat uppleva en alptopp på sommaren och det hade jag fått. Detta trots att jag inte kunnat/velat vandra uppför. Jag poängterar det här för att alla ska förstå att man kan uppleva de Österrikiska alperna även om man inte vill/kan dra på sig ett par vandringskängor och gå upp till en alptopp. Alperna är för alla och jag vill redan tillbaka.
Dagen efter åkte vi mot mitt nästa önskemål, en klar alpsjö… men den turen får ni läsa om i ett annat inlägg.
Vilka fantastiska bilder och härliga upplevelser i sommaralperna! Isgrottan hade jag själv inte velat gå in i, men så fantastiskt att jag kunde få uppleva den via dina bilder. Maten ser magisk ut och jag gillar konceptet med halvpension på det viset, för det är underbart att inte behöva gå ut igen när en kommit ”hem” efter en lång dag på äventyr. Ser fram emot nästa inlägg!
Tusen tack Anna. Ja, jag är överförtjust i Österrike såväl sommar som vinter. De där vyerna gör mig gråtmild varje gång och jag längtar redan tillbaka. Nästa resa blir till vårt skidparadis, Ischgl, i februari. Men redan om några veckor kommer fler blogginlägg om sommar-Österrike. Jag hoppas du kommer gilla dem också.