För några år sedan gav jag mig själv en resa till Skottland i födelsedagspresent. Ja det var den där stora födelsedagen och min familj fick följa med som sällskap. Eftersom varken jag eller maken var pigga på att köra runt på fel sida vägen valde jag att åka med på en rundresa istället för att göra en själv. Det blev en riktig hit och jag kan verkligen rekommendera det här sättet att uppleva ett nytt land på.
Jag bokade rundresan med Highland Explorer Tours och under tre dagar blev vi körda runt de skotska högländerna, ut på Isle of Skye och tillbaka till Edinburgh. Vår busschaufför var samtidigt guide och berättade glatt spännande historier om varannan bäck och var tredje stenhög vi körde förbi. Något vi aldrig skulle fått uppleva om vi valt att köra själva. Vi umgicks med turister från hela världen och kunde njuta av en liten Whisky eller öl längst vägen.
Ay, a wee dram for the road. Slainte!
Första stoppet på vår väg var katedralen i Dunkeld. Ute i obygden, mellan åkrar och floden Tay finns en katedral med anor från 1300-talet. Vid sidan av den ligger en charmig liten by och ett litet turistcenter men förutom det är det mest fågelsång och kossors råmande som påkallar uppmärksamheten.
Katedralen, ja för den har fortfarande katedralstatus, används som församlingskyrka sommartid, på vinter flyttar de frusna församlingsborna över floden till den mindre och nyare kyrkan inne i själva byn.
Man kan bara gissa hur det såg ut här på medeltiden. Det måste ha varit en både rik och viktig plats för att en katedral ska ha byggts.
Efter det här stoppet körde vi förbi Killiekrankie, en flodklyfta där ett berömt slag en gång utspelat sig och uttrycket ”leap of faith” myntades, och rätt in i högländerna.
På vår väg norrut stannade vi till vid Kilmonivaig och Commando Memorial, ett modernt krigsmonument över döda soldater under 2a världskriget. Det många kommer hit för är inte i första hand monumentet utan för utsikten över Ben Nevis, Storbritanniens högsta berg. Med sina 1344möh låter det inte så jätteimponerande men Ben Nevis räknas faktiskt till ett av världens farligaste berg att bestiga. Branta bergssidor och ett väder som växlar snabbt mellan solsken, dimma och snöstormar gör att flera personer dör varje år när de försöker vandra mot toppen.
Nästa stopp var Loch Ness, en riktig turistfälla. Sjön var vacker men ingen Nessie syntes till…eller?
Innan vi körde på färjan till Isle of Skye hann vi med ett besök till Eileen Donan Castle, ett sånt där supervackert, urskotskt slott där man spelat in flera filmer. Slottet låg i ruiner fram till 1930 talet då det restaurerades, men vad gör det när allt är så vackert att man bara går runt och suckar.
På kvällen rullade vi in i Portree, huvudstad på Isle of Skye, och njöt av solnedgången innan det var dags för snarkofagen. Vi sov gott den natten.
Vår andra dag på rundresan ägnades åt Isle of Skye, den här mytomspunna ön där selkies simmar runt kobbar och skär och Flora McDonald ska ha rott Bonnie Prince Charlie över till räddningen på ön… ”over the sea to Skye”, som de sjunger i visan.
Vi började med att besöka brudslöje fallen ”Brides Veil Falls” där feerna sägs bada under ljusa sommarnätter, allt under uppsikt av ”Old man of Storr”, en högrest stenformation som tronar i fjärran.
Efter en kort busstur hamnade vi på ”Kilt Rock”, där landet slutar tvärt och bildar en hög klint 90 m över havet. Tittar ni noga så ser ni vattenfallet som forsar utför branten på den första bilden.
Det här området är även känt för att kunna uppvisa riktiga, fossilerade dinosaurie fotspår över 160 miljoner år gamla. Man har räknat till 18 fotspår och de är så populära att man till och med byggt upp ett museum runt dem, ”Staffin Dinosaur museum”.
Vi valde ett annat museum istället för det med fossiler och dinosauriespår, nämligen ”Museum of Island life”, långt uppe på den nordvästra delen av ön. Det här är ett friluftsmuseum uppbyggt som en liten by där varje stuga har sitt syfte. Crofts stuga, där en familj levt en gång i tiden. Ladan, stallet, smedjan och även ett ”Ceilidh House”. Detta var en samlingslokal dit grannar sökte sig för att ha plats att umgås på under långa, mörka (och antagligen snor-kalla) vinter kvällar.
För att hålla värmen eldade man med torv och sanningen var att det luktade rejält rökigt inne i husen. Det krävdes inte mycket fantasi för att inse hur tufft livet var för dem som levde här förr i världen. Det finns ingenstans att gömma sig från de kalla nordanvindarna som blåser in från havet. Grödorna har inte mycket jord att växa i och inga vilda djur finns att jaga på ön. Folket livnärde sig på fiske, att gräva upp och sälja torv samt på de ullprodukter man kunde tillverka och avyttra.
Efter ett lunch och ölprovnings stopp i Uig åkte vi vidare till Dunvegan Castle. Nästan längst in i viken som konstigt nog heter Loch Dunvegan (loch betyder ju sjö) tronar klanen MacLeods familjehem. Här på slottet har de bott i över 800 år och än idag bjuder klanhövdingen, Hugh Magnus MacLeod of MacLeod, in till klanträffar vart fjärde år då det firas ordentligt på slottet.
Här fick vi en intressant rundvandring och sen hade vi möjlighet att njuta av den prisbelönta trädgårdsanläggningen runt slottet.
Efter besöket på Dunvegan styrde vi kosan tillbaka till Portree där vi hade förbokat platser på en populär pub inför middagen. Den här dagen var ju lite speciell, det var nämligen min födelsedag…Hurra!
Dagen till ära visade Portree upp sin vackraste sida i fullt solsken. Vi åt en fantastiskt god middag och serveringspersonalen sjöng för mig på både engelska och polska (självklart jobbade där en polack), och gästerna vid bordet intill vårat hängde på och sjöng på franska, de var från Kanada. Efter skönsången hörde vi musik utifrån och där, precis utanför vårt restaurangfönster, gick ett marsch-band med säckpipeblåsare. Jag kunde nog inte fått en bättre födelsedag.
Dagen efter var det dags att lämna Isle of Skye och bege sig tillbaka mot Edinburgh. Vi tog färjan till Mallaig där nästa äventyr väntade. En 2 timmars tur med The Jacobite Steam Train, även känt som Harry Potter tåget… det där han tar till Hogwarts… ni vet.
Men innan tågturen passade vi på att äta lunch på en pub nere i hamnen. Vi förväntade oss inte något speciellt men oj vad fel vi hade. Det här var den bästa mat vi åt på hela resan. Smaklökarna sjöng och det var nästan så vi missade tåget. Jag provade äntligen den skotska nationalsoppan ”Cullen skink”, gjord på rökt kolja, potatis och lök. Maken frossade i pilgrimsmusslor lagade till perfektion och stora O smaskade på friterade räkor. Gudagott är ingen överdrift.
Som tur var kunde vi slita oss från den goda maten (tja, den åts upp) så vi hann i tid till tåget. Vi steg ombord, satte oss till rätta vid ett fönster på rätt sida (höger i den här riktningen)och tuffade iväg. Vädergudarna var inte riktigt med oss denna dag, det var dimmigt och regnade men ska jag vara ärlig så gjorde det inget. Skottland ska nog beses i dimma och regn, det blir i alla fall inte mindre vackert av det. För att hålla humöret uppe beställde vi in var sin liten flaska whisky och tillhörande chips…med haggis smak förstås. Sen njöt vi av landskapet utanför tågets fönster.
Framme i Fort William hoppade vi på bussen igen och vägen hem gick genom Glencoe, en av Skottlands vackraste och mest mytomspunna dalar. Här har många filmer spelats in och det är så vackert att man bara står och suckar, fastän det regnar under tiden.
Inget besök i högländerna är heller komplett utan att få se en riktig ”coo”, eller ett Highland cattle som denna långhåriga kossa heter. Vår busschaufför köpte en påse morötter och delade ut så att vi skulle ha något att bjuda kossorna på. Visst är de söta… fast de luktade inte så gott.
Dessa kossor får avsluta det här inlägget. Vi har varit på väg i 3 dagar, sett fantastiska landskap, hört fascinerande historier, ätit god mat, åkt tåg och haft väldigt roligt under tiden. Det här var nog den bästa födelsedagspresenten jag kunde få. En upplevelse utöver det vanliga. Ett äventyr.
Vad vi sen hittade på i Edinburgh får bli en annan historia.