Opera på Läckö med extra allt och ytterligare en runsten.

Då var det dags för årets sommar-opera äventyr. Förra året åkte vi till Läckö slott för att se på slotts-operan och blev så förtjusta att vi på stående fot bestämde oss för att komma tillbaka. Den här gången ville vi dock bo på Naturrum Vänerskärgården, ett stenkast från slottet så att vi skulle kunna ta en kort promenad hem i sommarnatten efter föreställningen. Direkt när de släppte årets operabiljetter (i mars) bokade vi in ett Operapaket med föreställning, boende och trerätters middag. Följ med på vår härliga tur till Läckö i ljuvligaste sommartid.

Att köra från Göteborg och upp till Kållandsö där Läckö slott ligger tar inte mer än ca 2 timmar. En vacker tur genom bördigt högsommarlandskap där fälten vittnar om markernas rikedom. Eftersom vi inte hade bråttom och skulle passera Vara var det inget tal om saken… mitt favoritkonditori, Nordpolen, krävde sitt besök. Ända sen en väninna tog med mig hit för över 10 år sedan är det ett ställe jag alltid längtar tillbaka till. Den här dagen ringlade kön sig långt ut på gatan och vi fick parkera flera kvarter bort. Så mycket folk har jag aldrig sett där förut men så hörde jag en av damerna i kön prata om att alla tydligen hade varit på marknaden i Nossebro innan… så där hade jag svaret.

Det gick dock snabbt i kön och snart kunde vi sätta oss ner i André rummet med vår fika- lunch. Frasiga nybakade mackor med räkröra och salami-brie pålägg, och så var sin bakelse efter det. Åh, himmelen vad gott det var.

På min väg ut var jag bara tvungen att ta en bild på en av kak-diskarna. Ni förstår att vi hade svårt att välja.

Mätta och belåtna åkte vi sen vidare mot Läckö och Naturrum Vänerskärgården där vi skulle bo.

Det finns 32 naturrum i Sverige. Varje “rum” har information och utställningar om den platsens djurliv, växtlighet och geologi. Där finns personal att fråga och på vissa ställen finns även övernattningsmöjligheter. Här i Vänerskärgården möttes vi av en fin utställning som passar såväl barn som vuxna. Den är gratis att ta del av så passa på om ni ändå besöker Läckö slott.

Vårt rum var trevligt, inrett i naturfärger och hade allt vi kunde tänkas behöva, inklusive en balkong och gratis fågelkvitter på morgonen. Eftersom det inte finns några bilar här var det underbart tyst på kvällen och natten. Vi kom att sova riktigt gott.

Efter att ha checkat in och packat upp ( det gick snabbt, vi skulle ju bara vara borta över en natt) tog jag en promenad i omgivningarna. Precis invid Naturrum ligger en fin liten sandstrand med tillhörande badbrygga. Här var en hel del folk och säkerligen ännu fler gäss. Såväl grågäss som canadagäss spatserade runt i stora horder… eller vad heter det när vi pratar fåglar? Gäng? Flockar? Stim?

Utsikten var vacker och har man tid kan man vandra någon av de många leder som går här, eller ta ett dopp i sjön. Jag gjorde inget av det för det började bli dags att byta om till middagen.

Förra året var det restaurang Vita Hjorten som stod för maten och vi var mer än nöjda. I år har Läcköstiftelsen tagit över restaurangen och tyvärr höll de inte samma klass. Gubbröra till förrätt kändes lite väl enkelt och kalvsteken till huvudrätt var tyvärr blek i smaken. Med närheten till Vänern hade jag nog förväntat mig något med anknytning dit, en liten fisk kanske… och då menar jag inte sill. Efterrätten var dock både vacker och god och vi gick mätta från bordet. Jag tror nog att de får till det inför nästa år och då kommer vi tillbaka för att prova.

Efter middagen kunde vi gå till Slottets borggård och inta våra platser inför årets opera som var Fantasio av Jaques Offenbach. Fantasio är en komisk opera och precis som förra året var den översatt till svenska på ett föredömligt sätt. Har man inte lyssnat på opera förut är detta en bra början. Fantastisk miljö, lättsam opera på svenska och dessutom med lustigheter… ingen dör och ingen sjungen 15 minuter långa arior till en fläderbuske (nåja där överdriver jag lite det är osäkert om Wagner skrev om en fläderbuske eller en syren)

Vi njöt verkligen av föreställningen som kunde stoltsera med fantastiskt duktiga sångare och intressant nog (enligt min man som är ljud-nörd) var akustiken på borggården helt förträfflig… ja, det lät jättebra, för att säga det på ren svenska.

Är ni nyfikna på hur vi hade det förra året, med den föreställningen, middagen och boendet kan ni läsa om det här En tur till Läckö slott med opera och mat på Kållandsö

Efter föreställningen var det bara att promenera tillbaka till Naturrum och krypa till kojs för att morgonen därpå vakna av fågelkvitter och kunna njuta av en riktigt trevlig hotellfrukost med vacker utsikt och många lokala produkter på serveringsfaten.

Då blev det dags för hemfärd, men den kan man ju inte bara riva av hur som helst speciellt som jag efter besöket till Rökstenen i Östergötland (Fru kul-tur tur, en väninneresa till Omberg, Alvastra och Ellen Keys Strand.) gärna ville se fler runstenar och här ute längst vägen fanns en… Sparlösa stenen.

I den lilla byn Sparlösa mitt emellan Vara och Grästorp har man sedan 1600-talet haft en runsten inmurad i kyrkväggen. Först 1937 plockades den ut och då fann man att den hade ristningar på alla fyra sidor. Idag står den tryggt under tak i ett litet specialbyggt hus strax utanför kyrkogården vid Sparlösa kyrka.

Sparlösastenen är idag sveriges näst kändaste runsten, efter Rökstenen. Den är ristad under 800-talet förutom en mindre bit som tillkom på 1000-talet. Runorna nämner bla. ett stort slag och även en plats som kallas uppsala. Om det är vårt nutida Uppsala som menas eller ett annat tvistar fortfarande de lärde om.

Jag blir alltid lite vördnadsfull när jag står inför något så gammalt och värdefullt som en runsten. Någon har lagt ner ofantligt mycket tid på att mödosamt rista in ord och bilder. Varför? Det vet vi inte riktigt men viktigt måste det ha varit, tillräckligt viktigt för att ritaren/beställaren ville att det skulle stå i “evighet”. Ristat i sten, som det fortfarande heter.

Min fantasi fick vingar och jag fyllde i luckorna mellan bilderna och fick fram historier om erövringar till havs, slag och tempel åt gudarna . Till slut sa maken att nu fick det räcka och jag fick snällt säga hejdå till Sparlösa stenen. Men skam den som ger sig. Det fanns visst en sten till, några kilometer bort, visst kunde vi åka förbi den också? Jovisst kunde vi det och redan efter några minuter hamnade vi utanför Slädene kyrka. Där, i utkanten av kyrkogården, i en kohage stod den, Slädene stenen, hög mäktig och full av lavar och alger. Det är synd och skam att vi inte tar tillvara på vårt kulturarv bättre än så här. Inskriptionen som knappt är tydbar ska berätta om Rannvig som reste stenen som minnesmärke över sin make Svennung.

Nu var maken mätt på runstenar och jag insåg att jag nog fick fortsätta min runstens-turne på egen hand och vid ett senare tillfälle. Vi satte oss i bilen och körde vidare hemåt. Man måste inte alltid åka långt för att upptäcka nytt och få resa i såväl tid som rum.