Med tonåringar och mormor i London.

Då var det dags att återigen ta med hela gänget för en multigenerations resa till London. Förra gången var för två år sedan och då var det brorsbarnens första besök i stan. Du kan läsa om det besöket här Tre generationer gör London i år visste de lite mer vad de ville göra. Totalt var vi 7 personer, jag och mitt vuxna barn Stora O (25), min bror med fru och barn, Stora A (16) och lille A (14) samt mormor/farmor en bit över 80! Vi älskar alla London eftersom det finns så mycket att se och göra och dessutom passar det precis alla. Häng med på våra London äventyr.

Lördagen veckan innan halloween flög vi alla in till London från olika flygplatser i Europa. Jag hade bokat in oss på hotell Radisson Blue Tottenham Court Road, en kort promenad från tunnelbanestationen Tottenham Court Road Station dit man enkelt kan ta sig från så väl Heathrow som Stanstead.Läget är jättebra för att utforska London till fots eller med tunnelbana.

Hotellet är ett lite slitet men bra mellanklasshotell. Vi hade bokat premium rum då standard dubbelrummen bara var 10 m2 stora och våra rum låg runt 20 m2. Rent, sköna sängar, bra med förvaring och trevlig frukost. Inget hotell jag kommer längta efter men jag kan mycket väl tänka mig att komma tillbaka. En liten bonus var att just mitt rum hade en balkong. Inget vi nyttjade i slutet av oktober men åh så trevligt….rum nr. 212.

Till frukost kunde man beställa lite varmt a-la carte. Trevligt som ett komplement till buffen och jag kunde få mina ägg Benedictine, som jag tycker så mycket om.

Efter att ha checkat in gjorde vi alla olika saker för att på kvällen sammanstråla på restaurang Dehesa i SOHO. Jag hade bokat bord åt oss i förväg, det är nämligen inte lätt att få plats på en restaurang när man dräller in 7 personer under middagstid.

Dehesa är en tapasrestaurang med blandad klientel. Här satt såväl barnfamiljer som yuppies och äldre par. Trevligt! Jag gillar diversitet. Vi beställde in 2-3 smårätter per person och njöt av allt från tortilla till kolgrillad Iberico Pluma. Ja, hit kan vi gå igen. Det är trevligt med smårätter, alla hittade sånt de gillade och maten höll hög kvalitet. Riktigt gott.

Söndag var vår första gemensamma dag och den startade vi med ett besök på British Museum, ett stenkast från hotellet… jag sa ju att läget var bra.

Stora A ville se Rosetta stenen, lille A ville se mumier och vi andra ville bara se. Museet är så stort att man får välja något och låta resten vara till nästa besök. Som tur är kan man dela upp sina besök. Det är gratis att komma in men det är bra att boka biljetter i förtid, annars kan det vara fullt när man kommer dit. Jag själv ville se gravfynden från Sutton Hoo, en anglosaxisk skeppsgrav från 600-talet och här fanns de. Själva museet är dessutom ett fantastiskt bygge och svägerskan som är arkitekt kunde berätta ett och annat om byggtekniken för det gigantiska glastaket.

Efter många fler timmar än vad jag hade förväntat mig var familjen mätt på historia men knorriga i magen. Vilken tur att nästa punkt på programmet var lunch, och inte vilken lunch som helst utan en på Londons nya Animé restaurang Uzumaki, som lämpligt nog låg bredvid hotellet.

I en överfull lokal (förbokning behövs) med väggarna prydda av tecknade japanska anime och manga figurer (jag vet inte skillnaden) fick vi beställa vår mat från tecknade menyer. Det var ganska stökigt och högljutt men maten var god och framför allt var det en rolig upplevelse att äta här. Ett bra ställe att ta med tonåringarna till.

Maten var god men vi har ätit bättre… fast kanske inte på ett roligare ställe. På bilderna ser ni Ramen, Kyckling gyoza, friterade bläckfisk bollar, efterrätts dango-boll-spett och min absoluta favorit, chokladkakan med rostad sesam och lime karamell. Den fick min mamma provsmaka och blev så förtjust att hon genast ville dela med sig till alla andra… men det var ju MIN choklad kaka så det fick hon inte.

Efter lunchen var det dags att dela på sig. Jag och stora O vallfärdade till favoritbokhandeln Waterstones på Piccadilly Street medan de andra tog tåget norrut för att besöka Harry Potter Studios.

Smidigaste och billigaste sättet att ta sig till Harry Potter Studios är att ta tåg från Euston station till Watford Junction där en shuttle bus tar en vidare till själva studion. Jag hade bokat inträdesbiljetter (måste förbokas) ca två månader i förväg och då var det nästan fullbokat, så var ute i god tid om ni vill dit. Familjen (inklusive mormor) tyckte att det var jättebra… och då har mormor ändå inte sett en enda Harry Potter film. Världen som byggt upp, scenografin, hur man har filmat, modellerna och framför allt detaljerna. Ja, det är värt både tiden, resan och biljettpriset. Harry Potter Studios är såååå häftigt.

Ny dag och nya äventyr. Eftersom Harry Potter gänget kom hem sent (efter 23 !) hade vi lite sovmorgon idag, sånt kan behövas. Sen tog vi oss till Marble Arch för ett besök på museet MOCO. MOCO är ett fristående museum med filialer i flera olika länder. Det satsar på modern konst under parollen ”In art we trust” och här kan man se såväl tavlor som skulpturer, videokonst och installationer. Jag och mamma besökte ett MOCO museum i Barcelona tidigare i år och blev förtjusta så nu fick resten av familjen följa med.

Såväl Banksy som Robbie Williams hade flera konstverk med. De här tyckte jag var representativa.

Det tog drygt 1 timme att gå igenom museet. Ganska lagom med tanke på trötthetsnivån. Sen var det dags för lunch. Stora A och lille A hade bett om att få Afternoon Tea igen. För två år sedan gjorde vi det på hotell Dilly som hade London tema på sina kakor. I år hade jag valt ett litet hotell, The Leonard på Seymour Street, som serverade ”vanlig” afternoon tea. Inga konstigheter eller extravaganser men väldigt brittiskt .

De som föredrog ”riktig mat” blev glatt överraskade av kvalitén och smaken på sina valda fiskrätter. Vi andra njöt av vårt te.

Resten av dagen ägnades åt shopping. Alla ville shoppa olika och vi jobbade oss i godan ro ner för Oxford street och tillbaka mot hotellet.

Till kvällen strålade vi återigen samman för gemensam middag. Nu skulle det bli kinesiskt. Ytterligare en ny restaurang hade dykt upp sedan mitt senaste besök. Ja, säkert hade många fler startats, London är en stor stad men just den här hade jag blivit nyfiken på. The Duck and Rice i SOHO serverar Kantonesisk mat och specialiserar sig på just…anka… och dim sum.

Ja, det här var en riktigt hit. Drinkarna var smarriga. Ankan suveränt god, saftig och smakrik, waguy biff woken smakade ljuvligt och dim sumerna var välgjorda och jättegoda. Till efterrätt tog vi svart cocos glass som en perfekt avslutning på måltiden. Hit vill jag igen, den ankan fick jag inte nog av. Mums!

Det var tur att vi inte hade långt hem för vi blev rejält mätta.

Tredje morgonen gick vi upp extra tidigt eftersom jag hade bokat in hela gänget för att besöka The Tower of London, eller Towern kort och gott. Hit måste man förköpa biljetter och gör det i god tid så ni får en morgontid. Towern är extremt välbesökt och ju längre dagen går desto fler besökare kommer trängas där inne och köerna kommer bli allt längre.

I år kan man se tusentals röda vallmoblommor i keramik som pryder Towern. De symboliserar de stupade soldaterna under 2a världskriget och är till minne av att det är 80 år sedan kriget slutade. Det är mycket vackert.

De flesta vill dock se kronjuvelerna och riksregalierna som finns inne på Towern. Det är ofta långa köer in dit men väl värt att vänta på då utställningen innehåller mycket mer än ”bara” dem. Tonåringarna i sällskapet var fascinerade liksom vi vuxna. Det passar alla helt enkelt. Bilderna nedan visar ingången (man får inte fota där inne) och kungens emblem. Tidigare var initialerna ER II, för Elisabeth Regina den 2a, nu är det CR III i emblemet.

Mitt inne på Towern står The White Tower, byggt i slutet av 1000- talet av Wilhelm Erövraren och på platsen av ett tidigare romersk fort. Det här är Londons hjärta. Det var här det började. Man står på historisk mark med ett symbolvärde som överstiger det mesta. Jag får rysningar, det är så häftigt!

Det var i The White Tower som prinsarna Edward och Richard satt fängslade i slutet av 1400-talet och kanske eller kanske inte mördades av sin farbror Richard III. Största delen av tiden har tornet dock varit militärt förråd och idag kan man gå in där på upptäcksfärd. Det är dock många trappor att forcera och det tar sin tid men det är det värt.

Runt om på borggården kan man se vackra byggnader från tudor tiden, gå ner i fängelsehålorna, besöka the bloody tower och platsen där man tror att Anne Boleyn fick sitt huvud avhugget. Det är många rysliga historier som utspelades här och för att få höra en del av dem kan man gå runt på en guidad tur med en Beefeater, eller en Yeomen Warder som de egentligen heter.

Dessa Yeomen Warders är Towerns vaktstyrka. Idag är det de som guidar turister och tar hand om Towern. De bor inne på området med sina familjer och för att få bli en Yeomen Warder måste man ha tjänstgjort inom den Brittiska krigsmakten i minst 22 år och ha fått medalj för gott uppförande under 18 års tjänstgöring. De guidade turer de ger är roliga och spännande och ingår i entré priset så gå med och lyssna. Man kan ta vilken tur som helst under dagen så kolla på kronjuvelerna innan de köerna blir för långa och ta den guidade turen sen.

Jag hade avsatt dryga tre timmar till vårt besök och det var snålt tilltaget. Å andra sidan vet jag inte hur länge man orkar om man inte är så där jätte- historieintresserad … som jag. För min familj var det nog lite lagom, och då hann vi dessutom med en fika. För den som vill tillbringa mer tid här kan jag rekommendera cafeet, som även serverar riktig, varm mat. Det är knökfullt, som vi säger i Göteborg, men det går att hitta plats även för en större grupp.

Efter Towern var det lunch, hemfärd och fri tid att gå runt i stan, eller vila ( det gjorde jag). För senare till kvällen hade vi nämligen bokat in två spännande aktiviteter. Vi skulle gå på musikal men innan dess skulle vi äta middag på SAVOY. Ja, det SAVOY, lyxhotellet. Anledningen till detta var att Lille A hade uttryckt en önskan om att få uppleva Savoy redan när vi var här för två år sedan. Fråga mig inte var han hade fått det ifrån men har man en rejselejter-faster så fixar hon det. Savoy har flera restauranger med stjärnor i Guide Michelin och priser därefter men det visade sig att de även erbjöd en sk. pre-theater-dinner i sin ”frukostmatsal”. Menyn var begränsad men priset överkomligt, £45 per person för tre rätter. Inte mer än vad en bra afternoon tea kostar.

Vi blev inte besvikna. En sån vacker miljö, och utmärkt service. Lille A tindrade som en upphottad julgran och maten… jag den var suverän!

Vill ni få en matupplevelse kan ni gå hit. Fulländade smaker som fick gommen att sjunga och vackert presenterat. Det var värt varenda …pund.

Det här är vad vi åt, blomkålssoppa, fisktacos, indiskinspirerad köttpaj, pumpa tortellini med tryffel och misoglaserad röding. Så gott.

Efterrätterna då undrar ni, ja där stötte vi på patrull. Det visade sig att vår trevliga middag tagit så lång tid att de inte hanns med. För att hinna till musikalen i tid (5 min promenad) var vi tvungna att avsluta måltiden lite abrupt, skicka tillbaka efterrätterna till köket och rusa. Vi fick avdrag på notan för detta men jag hade önskat att vi haft mer tid, så dagens stalltips får bli… ha ingen inbokad teater/musikal om ni ska njuta av Savoys pre-theater-dinner. Den är värd att njutas av i lugn och ro.

Så blev det dags för musikal. Ganska andfådda kom vi dit efter vår språngmarsch från Savoy men huvudsaken är att vi kom dit i tid. Den här gången såg vi Disneys Hercules. En färgsprakande, rolig och lättsam musikal med bra musik. Jag och Stora O som verkligen älskar filmen blev dock lite besvikna. Fille var ingen satyr, Hades var lite töntig och flera scener som var våra favoriter hade rationaliserats bort. Nåja, man kan inte alltid få allt.

Sista gemensamma dagen i London var ledig för egna äventyr. Brorsan och Lille A återbesökte Science museum som varit en sådan hit vid förra besöket och som fortfarande höll måttet. Svägerskan och Stora A skickades till den enorma gallerian Whitefield, Shepherds bush för lite nödvändig shopping. Mamma tog en paus från oss allihop och gick till en pub för att få årets första fish´n chips medans jag och Stora O upptäckte ett nytt spännande museum.

Missa inte The Hunterian när ni kommer till London. Detta museum går under namnet ”kirurgi museum” och tja… det är väl visserligen rätt men det var så mycket mer. Här finns resterna av John Hunters , även känd som kirurgins fader, samlingar (det mesta förstördes under 2a världskriget). I museet får vi följa kirurgins historia från stenåldern till 1700-talet då John Hunter kommer in i bilden. Pedagogiskt och intressant berättas det om hans liv, hans fru som höll salonger i London och hur han analyserar och utvecklar vetenskapliga metoder som används än idag.

Här finns förutom en hel del djur och kroppsdelar i formalin även de berömda ”Evelyn Tablets” från 1600-talet som visar människans nervsystem, blodsystem och lymfsystem… uppspända på stora träskivor. Fascinerande och lite läskigt… hur fick de ut det ur en kropp och sen monterade det på en bräda?

När vi gick in i museet sa dörrvakten att det tar ungefär en 40 minuter till en timme att gå runt. Jag och Stora O kom ut efter dryga 2 timmar. Det var så intressant. Är du nyfiken på museum i London kan du titta in på min musei-guide . Där finns all information du behöver. Londons museum, en personlig guide.

Efter museibesöket blev det en enkel lunch på en liten Koreansk restaurang i närheten och sen avslutades dagen med det obligatoriska besöket inne på Forbidden Planet. Ja, både jag och Stora O köpte böcker… och en POP vinyl figur, sen var dagen kväll och det blev dags att säga hej då till släkten som reste tillbaka hem till Sverige.

Fast jag och mamma stannade i några dagar till, men det blir ett annat blogginlägg.