Det första man tänker på inför ett besök i USA är kanske inte att resa runt med tåg men även om tåglinjerna är relativt få så är det ett härligt sätt att ta sig fram på. Efter min Alaska kryssning ( den kan du läsa om här Kryssa i Alaska med Norwegian Jade) landade jag i Vancouver BC i Kanada (den vistelsen kan du läsa om här Vancouver BC, en stad omgiven av vatten.) Eftersom flyg hem från Vancouver var många tusenlappar dyrare och innebar långa mellanlandningar valde jag istället att flyga hem från Seattle, fast då återstod frågan om hur jag skulle ta mig dit.
Jag hade två alternativ. Ta bussen eller tåget… ja visst kunde jag flyga men det kändes både dyrt och onödigt för en sån kort resa. Såväl bussen som tåget tar ca 4 timmar. Tåget är lite dyrare men just den här rutten är känd för att vara exceptionellt vacker då man färdas utefter kusten. Dessutom blir jag ibland åksjuk på bussar men aldrig på tåg så valet var inte svårt. Jag skulle ta tåget!
Biljett köptes i förväg via AMTRAKs hemsida och några dagar innan avresa fick jag införskaffa ett “återinresetillstånd” till USA. Detta är viktigt att fixa, annars blir du stoppad i tullen på järnvägsstationen.
Järnvägsstationen i Vancouver nåddes enkelt med “Light Rail”, ovanjord-tunnelbanan som susar fram genom Vancouver och vars ena station jag bodde bredvid. Byggnaden var en stor och vacker skapelse från tiden då fler folk reste med tåg än med bilar och flyg.
Det var glest med folk inne på stationen och inte heller fanns där många matställen (typ 2). Jag fick känslan av att tåg inte var det mest populära färdsättet. Nåja, det var bara att sätta sig ner och vänta eftersom jag var ute i god tid. När avgångstiden närmade sig bildades en kö framför dörren “Trains” och efter en stund kom en biljettkontrollant som både kollade att man hade biljett och skjutsade resväskan genom en skanner. På andra sidan väntade en surmulen gränsvakt på att kontrollera ens pass/idhandlingar.
You don´t have an ESTA! Grymtade gränsvakten fram när det var min tur och stirrade irriterat på mig, men som tur var hade jag printat ut alla dokument så jag kunde glatt kvittra fram Yes Sir, I do, och med ett smack slängde jag upp rätt papper framför honom. Av någon konstig anledning blev han inte ett dugg gladare av detta. Han bara muttrade vidare, snörpte på munnen men lät mig passera.
Tåget stod redan inne på perrongen och jag lämnade in min väska till bagagehanteringen, fick ett kvitto och kunde sen ta plats. Platsbiljett ingick inte så det var bara att sätta sig där man ville och jag hade redan på förhand klurat ut att platserna på höger sida skulle vara de med utsikt ut åt havsbandet. Kruxet var snarare att hitta en plats vid en ruta som var tillräckligt ren för att jag skulle kunna ta foton genom den.
Stora och bekväma säten. Ganska slitet och inte det renaste tåg jag åkt med. Jag undrade hur förstaklass vagnen såg ut, den var säkert finare. Nåja, nu var jag ombord. Lunch hade jag ätit innan avresa och dricka och snacks hade jag med mig vilket var bra eftersom det inte fanns någon restaurangvagn på det här tåget.
Vi rullade ut från stationen klockan 4 på eftermiddagen. Solen stod fortfarande ganska högt på himlen och ibland blev jag bländad. Några foton lyckades jag dock ta under resan.
Fortfarande på den Kanadensiska sidan, åkte vi förbi Mud Bay i Surrey och man kan se varifrån platsen har fått sitt namn. Under lågvatten kommer den lertäckta stranden upp över vattenytan och det är precis på sådana här stränder som man kan leta “Razorblade Clams”, en sorts avlånga musslor som gräver ner sig i leran och som man “fångar” genom att snabbt gräva upp dem inan de borrar sig djupare ner.
Vi tuffade vidare längst kusten till White Rock, fortfarande i Kanada. Här ligger en stor park mellan järnvägsspåret och vattnet och jag såg många människor som promenerade, lekte med sina barn och letade snäckor (jag tror i alla fall att det var snäckor de letade) i de grunda vattenpölarna på stranden.
De här ständerna är typiska för den här delen av världen. Långgrunda, leriga och faktiskt ganska farliga då tidvattnet kan komma in snabbt. Man brukar inte bada här heller då vattnet ofta har starka underströmmar och är iskallt.
Efter ett tag rullade vi in i USA och förbi Bow. Nu började solen gå ner lite och jag såg fram emot att få uppleva solnedgången.
Solnedgången kom i Everett, en stad som i stort sett har växt ihop med Seattle. Nu hade jag inte långt kvar men oj vad vacker den här sista sträckan blev.
Så kom jag fram till Seattle efter att mörkret lagt sig. Återigen möttes jag av en pampig men folktom järnvägsstation. Väskan kom på ett rullband och jag fick släpa den upp för många trappor för att komma ut eftersom hissarna var trasiga. Mitt tågäventyr var till ända och jag var mycket glad över att ha valt det här sättet att resa mellan Vancouver och Seattle. En mycket vacker resa. Smidig att genomföra och lite annorlunda, men kom ihåg att sitta på rätt sida tåget för att få utsikten… och hitta ett rent fönster.
