Efter fyra intensiva dygn med stora familjen i London blev det lite lugnare när de åkte hem. Kvar blev jag och mamma för vi ville ha några dagar där vi kunde ägna oss åt sånt som vi gillar. Lite egentid och sightseeing i lugnare tempo är heller inte fel.
Första kvällen var fortfarande Stora O med oss. Hen skulle flyga hem först nästa förmiddag så denna kväll kunde vi gå ut och äta bara vi tre. Vi gick till en liten, oansenlig restaurang precis bredvid Uzumaki, anime-restaurangen och vårt hotell. Med namnet Turpan Uyghur förstår man att det var ett Uiguriskt matställe. Vid vårt förra besök i London testade vi detta kök och blev förtjusta så vi hade vissa förväntningar inför det här besöket.
Och inte blev vi besvikna heller. Uigurisk mat är en mix av mellanöstern och centralasien. Mustig. vällagad comfort food full med smaker utan att vara stark (om man inte väljer en sån rätt förstås). Allt vi provade var jättegott och portionerna så stora att vi knappt orkade dem. Till efterrätt bjöds vi på en rispudding som smakade söt, len risgrynsgröt med kanel. Den var rolig att diskutera med innehavarna, vi har ju ”samma” rätt i Sverige.
På bilderna ser ni kycklingsoppa och aubergine gryta. De andra två rätterna kan ni hitta i menyn, de är Leghmen med biff och Qoruma Chöp med räkor och så rispuddingen.
Dagen efter följde vi Stora O till tunnelbanestationen där hen tog Elisabeth Line till Heathrow för vidare hemfärd. Jag och mamma passade på att shoppa lite, ta en enkel publunch och sen gick vi tillbaka till hotellet för att vila. Detta var medvetet för till kvällen skulle vi ut på partaj, det var nämligen dags att gå på ABBA konsert.
I en specialbyggd arena som tar in 3000 besökare har man riggat upp teknik för miljoner som projicerar hologram av ABB-orna så att publiken ska få en känsla av att man ser dem på riktigt. Funkar det? Ja det skulle vi snart bli varse.
Vi tog tunnelbanan till Stratford där vi bytte till ett DLR tåg (Docklands Light Railway) för vidare färd mot hållplatsen med det söta namnet Pudding Mill Lane. Redan från tåget såg vi arenan som låg precis bredvid stationen.
Inne på området stärkte vi oss sedan med var sin korv å bröd samt en öl som man även fick ta med sig in till sin plats. Kanske vare sig den nyttigaste eller den godaste maten men helt ok konsert-mat.
Hur var det då??? Jo, men det var helt otroligt. Man fick inte ta bilder under showens gång så ni får lita till mitt ord. Konsertkänslan fanns där. Hologram-avatarerna såg helt riktiga ut, de hade skuggor och Agnethas kjol blev lite genomskinlig när hon stod i motljus. Allt var så verkligt. Jag fattar inte hur de lyckats göra detta. Showen i sig själv var bra, stundtals rolig och avatarerna rörde sig precis så som ABB-orna hade rört sig på scen, underbart o-koreograferat jämfört med dagens stora stjärnor och vi slapp se Annifrid twerka eller Agnetha åla sig i läderbikini… det tackar vi för. En riktigt häftig upplevelse.
Dagen efter, fortfarande med Dancing Queen ringandes i öronen, var det dags att upptäcka City of London. Visserligen hade vi varit där när vi besökte Towern några dagar tidigare men nu skulle vi gå runt i staden. Just City of London är en riktigt intressant företeelse. Inte nog med att det är Londons finansiella distrikt (jämför med Wall Street i NY) det är även Londons historiska kärnpunkt. Det var här Romarna byggde sin stad Londonium och det är här Towern med sina 1000 år gamla arkitektur ligger. Jag tycker det är häftigt att gå runt i stan och se gammal och ny arkitektur sida vid sida.
Men mest fascinerande kanske är att City of London är en egen stad med eget vapen, egen borgmästare och faktiskt, egna lagar och rättigheter.
Dagens första stopp var St Pauls katedralen. Det här är London-bornas katedral med ett symbolvärde som är större än vad man kan tänka sig. Dagens katedral byggdes 1675-1710 men platsen har inhyst katedraler ända sen början på 600-talet. Den första brann upp, den andra förstördes av vikingar, den tredje förstördes av en brand 1087 och den fjärde ”Old Saint Pauls” fick stå i över 600 år ända till den stora branden i London 1666 satte ”spiken i kistan” för dess existens. Resterna av katedralen revs och den nya, dagens katedral, byggdes i dess ställe.
Vi köpte entrébiljetter vid ingången och för £28.60 (£25.85 för seniorer) kunde vi gå in i detta arkitektoniska mästerverk. Audioguider ingick i priset liksom turer med levande guider fast vi valde att traska runt själva, stanna, googla och läsa längst vägen.
St Pauls är en Anglikansk katedral och som sådan dignar den inte av vare sig helgonbilder eller guld. Vid första anblicken ger den nästan en sakral och ren känsla… sen lyfter man blicken och skådar upp mot himmelriket.
Dekorationerna finns där uppe och mitt i katedralen ståtar den 110 meter höga kupolen som från utsidan ger byggnaden sitt karaktäristiska utseende och en viktig del av Londons siluett.
Det tog lång tid att gå runt och titta och lite nackspärrs-känningar fick vi men visst vad det värt det. St Pauls är den största kyrkan i norra Europa och den näst största i världen. Imponerande? Absolut!
När man är färdig på ”entre plan” kan man roa sig med att ta trapporna upp till de olika gallerierna där man kan gå runt och titta ner. Med tanke på min höjdskräck kändes de 257-528 trappstegen inte speciellt lockande så vi föredrog de 37 stegen ner i underjorden istället, till kryptan.
Nere i kryptan finns det som brukar finnas i kryptor, gravar och kapell, men även konstutställningar och en riktigt bra historisk utställning om katedralens historia och bygge. Här nere ligger byggmästaren och arkitekten Sir Christopher Wren men även storheter som the Duke of Wellington och Admiral Horato Nelson.
Här nere i källarvalven ligger även en riktigt bra museet shop och ett cafe som serverar smarriga bakverk, mackor och enklare rätter.
Nej, nu fick det vara nog av kyrkligheter. Det blev dags för oss att traska vidare genom City of London.
Bara några få minuters promenad bort , gömt på innergård ligger The Guildhall.
Den här vackra byggnaden är City of Londons stadshus. Det var här man samlades till beslut, rättegångar och fester. Huset är från 1400-talet men byggnader runt omkring härrör från Wilhelm Erövrarens tid, 1042. Inte nog med det. I marken framför kan man se en svart stor oval. Det är markeringen för var Londoniums romerska amfiteater låg. Återigen står vi på historisk mark och jag ryser… så häftigt!
Själva hallen kan man besöka efter förfrågan om ett privat besök. Detta hade jag inte gjort så vi fick nöja oss med att se byggnaden utifrån, och om sanningen ska fram så var inte The Guildhall det egentliga målet för vår promenad utan huset bredvid, det med långa flaggor hängandes utefter pelarna, The Guildhall Art Gallery.
Det här lilla museet är gratis att besöka och rymmer konst från (framför allt) 1800-talets senare hälft. Det är en fröjd att besöka. Tyst, lugnt och otroligt vackert.
Och i källaren hittade vi ytterligare ett guldkorn. En utställning över de framgrävda romerska ruiner av amfiteatern som man kan se markerad på marken framför byggnaden. Den här utställningen är helt ny, man fann spår av resterna 1988 men utgrävningarna startade inte förrän 1992 då man började bygga konstmuseet. Den utställning vi ser idag tillkom 2022. Snacka om att röra vid Londons vagga.
Efter det här var vi trötta och hungriga… dags att traska vidare. Vi gick till Bank of England och vinkade till den i förbifarten. Deras museum får vänta till ett annat besök. Istället gick vi in i byggnaden mitt emot, The Royal Exhange. Denna pampiga byggnad är från 1840-talet och redan då var det ett känt ställe för lyxig shopping och fina middagar. Idag hittar man affärer som Hermes, Tiffany&Co, Georg Jensen m.fl. här och mitt i härligheten ligger Fortnum & Masons filial som serverar Afternoon Tea. Vackert var det men kanske inte vad vi längtade efter.
Istället gick vi knappa 100m bort till nästa gamla bank-komplex men som idag inhyser en pub och hotell, The Counting House. I vackra och prisbelönade lokaler kunde vi här njuta av vår pub- middag. Mamma tog favoriten fish n’chips medan jag smaskade på en steak and ale pie. Lokal öl och cider dracks till och vi var mer än nöjda med vårt val av restaurang.
Det var tur att tunnelbanestationen inte låg långt bort när det var dags för hemfärd. Magarna var fulla och fötterna trötta efter hela dagens promenader och sightseeing. Behöver jag säga att vi stupade i säng när vi kom tillbaka till hotellet?
Sista dagen fixade jag en sen check-out så vi kunde ha kvar allt på rummet ända tills det blev dags för avfärd. Förmiddagen ägnades åt lite shopping och ett efterlängtat återseende. Jag var ju tvungen att ta med mamma till mitt favorit café, Baaria på Charing Cross Road. Här intogs en lätt lunch bestående av lax, ägg och avokado på nybakat sicilianskt (fortfarande lite varmt) surdegsbröd och den obligatoriska pistage croissanten. Baaria är ett himmelrike för alla som gillar pistage och deras bakverk är ….. ja, rent gudomliga. Och med följande smarriga bilder avslutar vi Londonbesöket för den här gången.
