Med guldgrävartåg i Alaska, till White Pass och Yukon.

Kommer man till Skagway, Alaska, finns det många äventyr man kan ge sig ut på. Valsafari, fiske, vandringar av de mest olika slag, guldvaskning, zip lining och mycket mer. Den mest kända attraktionen var även den jag gav mig ut på, en resa med det historiska tåget upp till White Pass i guldgrävarnas spår. Det här är så historiskt det kan bli i Alaska och samtidigt vackert och spännande. En bonus tur in i Yukon, Kanada blev som grädde på moset. Häng med.

Det var mitt i Maj som mitt kryssningsfartyg lade till i Skagway och jag hade köpt utflykten “White Pass and Yukon expedition”, ett heldagsäventyr med både tåg och buss. Att jag ville åka med det berömda historiska tåget visste jag sedan tidigare men den där Yukon expedition… vad den innebar hade jag ingen aning om, men det lät kul och lite får man ju chansa.

Vi plockades upp av en buss precis utanför fartyget och kördes genom stan till järnvägsstationen. Det låter långt men stan består bara av 22 gator på längden och 5 på tvären och de som bor här året runt är ca 1200 personer så färden tog inte många minuter. Järnvägsstationen har ett enda spår och här går bara ett tåg, the White Pass and Yukon Railroad. Vi möttes av tidsenligt klädda konduktörer och kunde borda tåget först av alla. Här kommer dagens stalltips… sitt på vänstra sidan i tåget så har du utsikten på din sida.

Tåget startade och vi började vår färd. På knappa 45 km skulle vi klättra nästan 900 meter upp och turen skulle ta strax under 2 timmar. Jag satte mig till ro och njöt av våren nere vid havsnivån samtidigt som högtalarna i tåget berättade den spännande historien om järnvägens tillkomst.

Guldrushen i Alaska startade 1897, närmare den 17e juli då nyhetstidningarna i Seattle publicerade rubriker som “Gold! Gold! Gold! och “Stacks of Yellow Metal”. Året innan hade man hittat guld i Klondike, Canada och när nyheten nådde Seattle och San Francisco, mitt under en stor depression, blev folk som tokiga. Tio tusentals människor tog sig upp till Skagway för att därifrån ta sig vidare in i Yukon och vidare till Klondike.

Första, och kanske det största, hindret på vägen var att ta sig över bergen in till höglandet innanför. Den ena vägen var kortare men brantare och den andra lite längre men inte fullt så brant. Oavsett vilken väg man valde skulle varje person släpa med sig matförråd för ett år… annars släpptes de inte in i Kanada av den Kanadensiska gränspolisen som vakade uppe på toppen. Den som inte hade packhästar fick släpa upp sin packning själv, ofta i flera omgångar. Man räknar med att ca 100.000 människor försökte sig på detta under de få år guldrushen varade men bara 30-40.000 kom fram till Klondike.

Redan första året började man planera för en järnväg upp till White Pass och året efter började bygget. Arbetsförhållandena var extrema och bygget mycket svårgenomfört. Vissa sträckor lutar brant uppför, tunnlar var tvungna att sprängas ut ur berget, broar byggdes över djupa raviner och stora delar av vägen går rälsen på branten av stup.

En annan faktor som gjorde strapatserna än svårare var vädret. Jag åkte den här sträckan i mitten av maj och ju högre upp vi kom desto kallare blev det. Högst upp var det rena vintern med mycket snö i drivor. Det var tur att jag hade mössan med mig.

Steel Bridge, byggdes 1901 och var då världens högsta fribärande bro. Den användes fram till 1969 men jag är glad över att vi slapp åka över den.

Till slut kom vi fram till målet för vår resa, Fraser,B.C. i Kanada. Min tågresa var otrolig, med fantastiska vyer, trots det mulna vädret och med mycket historia. Jag är dock evigt tacksam att jag slapp gå hela vägen upp… så som guldgrävarna fick göra. Här uppe på toppen blev våra pass inspekterade av Kanadensisk gränspolis och jag gick av tåget för att fortsätta mitt äventyr med buss. När guldgrävarna kommit så här långt hade de fortfarande en bit kvar till där guldet hittats, nästan 500 km till skulle forceras. Tåget gick vidare till Whitehorse ca 133 km längre in åt landet och sen kunde man bygga sig en kanot för att paddla vidare. Puh! Vilken resa de tog sig för.

Själv hoppade jag på en chartrad buss, föredömligt framförd av Cari från Californien som kunde svenska efter att ha bott här i över ett år… bland annat i Alingsås, tänk vad världen är liten ibland.

Cari körde oss djupare in i Yukon och förhöjde vår resa med att berätta om området och dess historia. Vägen var hisnande vacker och jag önskar att jag fått komma ut ur bussen för att ta bättre bilder men man kan inte få allt. En gång stannade dock bussen. Det var för att vi skulle få titta närmare på den stora björnen som stod vid vägkanten och mumsade på gräs, fast då var vi glada över att Cari höll dörrarna stängda.

Efter en stunds åkande kom vi fram till världens sötaste turistfälla, Wild Adventure Yukon. Mitt ute i ingenstans hade man byggt upp ett litet centra av kulisser, en souvenirshop, ett minizoo, slädhundar och ett museum.

Här fick vi mat, barbecue kyckling, bakad potatis, coleslaw och bröd. Riktigt gott visade det sig. Sen fick vi tid att utforska centrat. Souvenirshoppen var överfylld med folk vilket inte gjorde mig något. Jag gick in i det pyttelilla museet istället och fick ta del av en utmärkt utställning om Kanadas ridande polis och hur de arbetat under guldrushens dagar. Ett museum värt resan och som gjorde att turistfällan inte kändes så “fällig” längre.

Här visade de även upp hur mycket som guldgrävarna var tvungna att släpa på. Ett års mat vägde ca 500kg och den övriga utrustningen (tält, kastruller, verktyg mm) vägde ytterligare 500 kg. De stackarna fick alltså släpa 1 ton packning upp för berget och ytterligare 500km in i vildmarken. Det är ju helt galet… att någon ens ville ?

Bredvid museet låg nästa överraskning, en sal full med uppstoppade djur från Alaska och norra Kanada. Här kunde man se hur stora djuren faktiskt är. Bisonoxar, grizzlybjörnar, vargar och cariboun, den nordamerikanska renen. Här fanns också världens största uppstoppade isbjörn och det var en otrolig jätte. Centrat var noga med att skriva att alla djur var gåvor, de flesta hade dött i olyckor och ingen var skjuten för att stoppas upp. Det kändes faktiskt riktigt bra… för visst undrar man annars.

Utanför museet kunde glada turister få testa “mushing” som är det engelska ordet för hundspanns körning. Slädhundar var ju som ni förstår en viktig del av livet här ute i den kalla vildmarken och visst har vi alla läst Skriet från vildmarken… den utspelar sig i Alaska under guldrushen… hmmm…det kanske är dags att läsa om den nu?

Mätt i magen och med nya kunskaper och intryck bordade vi bussen än en gång för en riktigt kort tur till dagens sista stopp, den lilla byn Carcross mitt ute i ingenting.

Carcross ligger längst en flod som förbinder två sjöar och här har ursprungsbefolkningen fiskat och jagat i över 4500 år. När järnvägen byggdes förlängdes den ända hit och kopplades sen ihop med en järnväg som kom norrifrån. Carcross blev då ett populärt stopp för alla guldgrävare som skulle vidare. White Pass tåget körde passagerare och varor hit ut ända till 1982.

Idag (1 juli 2025) bor här 416 personer och vill man flytta hit står flera av de 229 husen tomma. Historiskt sett är byn viktig och många kommer hit för att titta på järnvägshuset från 1910 och den tjusiga bron från 1900. Hotellet från 1910 är stängt sedan 70-talet men man hoppas på att de nya ägarna ska rusta upp det och starta verksamheten igen. Turister kommer hit för att vandra, paddla kanot, cykla mm. Eller som jag… bli hitskjutsade av en turistbuss.

Tågstationen och bron, två sevärdheter i Carcross.

Carcross har även en mycket trevlig turistinformation och runt den har man byggt upp en liten hantverks/turist by. Här kan man köpa traditionella och lokala hantverk, fika samt köpa den godaste lönnsirap jag någonsin smakat. Det lilla företaget The Maple Rush tillverkar lönnsirap så som den ska tillverkas. Ägaren vet vilken skog sirapen kommer ifrån och inga tillsatser är tillåtna. Han smaksätter den dock gärna, tex med lokalt framställd whisky. Åh, himmelen vad gott det var! Här handlade jag mina souvenirer.

Och med denna läskande bild lämnar vi Carcross och mitt äventyr i Yukon. Det var dags att åka tillbaka till Skagway och kryssningsfartyget. Jag tittade ut genom bussens rutor och njöt av hemfärden till ljudet av en och annan snarkning från mina medpassagerare. Dagen hade varit lång och full av intryck, och jag hade fått besöka Yukon.

Jag säger som Kalle (i Kalle och Hobbe) Yukon Ho!