Kryssa i Alaska med Norwegian Jade

Jag har alltid lockats av att få åka på en kryssning. Att kunna vakna upp på nya platser utan att behöva packa om och byta hotell stup i kvarten. Att sitta på en egen balkong och se världen glida förbi. Jag har även länge drömt om att få besöka Alaska och eftersom ingen i min familj delade denna dröm bestämde jag mig till slut för att åka själv och då passade en kryssning utmärkt att ta. Alaska är annars ganska svårtillgängligt och bökigt om man vill resa själv och inte vill köra.

Tack för att ni vill följa med på min resa… nu kör vi. (eller vad det nu heter när man är på en båt?)

Jag bokade in mig på en enveckas kryssning på skeppet Norwegian Jade, med start i Whittier (Anchorage) och målgång nere i Vancouver, Kanada. Längst vägen skulle följande stopp göras. Glacier Bay, Juneau, Icy Strait Point, Skagway och Ketchikan. Full av förväntan gick jag ombord den 12 maj till ljudet av strilande regn och med solen frånvarande. Efter tre strålande sol-dagar i Anchorage fick jag äntligen uppleva lite ”riktigt” Alaska-väder, men hallå… jag kommer ju från Göteborg, så det här lilla regnet räknades knappt i min bok.

Väl ombord inspekterade jag min hytt. För en person var där gott om plats med mycket förvaring och en trevlig balkong. För två personer skulle det varit lite trängre men jag har i ärlighetens namn bott i mindre rum på hotell. Tjoho! Nu börjar äventyret!

Mitt första intryck av båten var … en lyxig Stena båt på steroider, full av glada amerikanare. Härlig stämning, fullt med folk och massor av barer att hänga i och restauranger att pröva. Hjärtat av båten var en stor öppen ljusgård där reception/guest service låg, omgivet av affärer, konstgalleriet och restauranger.

Första kvällen på båten ägnade jag mig åt att gå runt och försöka orientera mig. Restauranger, casino, teater, barer, lounger och mycket mer låg utspritt över 13 våningar… tja, egentligen bara från våning 6-13, men det räckte gott och väl för att förvirra en landkrabba som mig. Jag fick ta kort på hiss-skylten för att få koll på var de olika sakerna låg.

En av de första sakerna jag gjorde var att besöka konstgalleriet. Det är tydligen en stor grej med konst gallerier och konstauktioner på kryssnings skepp. Den här första dagen hade de en liten ”trivia” (en frågesport) som jag ägnade en stund åt. Tanken var att jag dagen därpå skulle besöka konstauktionen där man fick reda på om man haft alla rätt och då delta i en utlottning av såväl konstverk som presentkort, middagar mm. Jag gick aldrig dit men de som gjorde det vann faktiskt tavlor som sen skickades hem till dem.

Vid det här laget var jag trött och det var kanske inte så konstigt eftersom det även visade sig att jag fått en hejdundrande förkylning i Anchorage. Det var bara att ta en snabb pizza slice i buffé restaurangen, ladda med lite amerikanska förkylningsmediciner, spreja på med näsdroppar och krypa till kojs. Jag tänkte nämligen inte acceptera att bli sjuk på den här resan, det fanns liksom inte med på kartan… Basta!

Morgonen därpå vaknade jag rödögd och tilltäppt. Jag tackade högre makter för att det inte var värre och att den här dagen skulle vara en lugn sådan. Vi var på väg mot Glacier bay för att titta på glaciärer.

Frukost intogs i den Irländska baren O´Sheehan´s vid ett fönsterbord och den smakade riktigt gott, antagligen tack vare de brutala näsdropparna jag lyckats inköpa tidigare. Sen gick jag till teatern där det var information om Alaska och vilken häftig teater de hade. Riktigt stor och fin.

Jag skrattade gott åt den historiska delen av informationsfilmen, den där den deppiga musiken och de grå bilderna illustrerade tiden då Alaska tillhörde Ryssland för att sen bli till glad och livfull musik och färgbilder när Alaska köptes av USA. Faktan var korrekt men presentationen lite vinklad. Det var i alla fall mycket trevligt och informationsrikt. Tyvärr fick vi även veta att skeppet inte kunde segla (köra?) inne i Glacier Bay som planerat eftersom vattnet tydligen var för kallt, men vi skulle åka direkt till Hubbard glaciären och få mer tid där istället. Ja, jag blev besviken, glaciärerna var ju en av huvudorsakerna till att jag ville göra den här resan men det var inget att göra åt det, så jag gick till huvudrestaurangen för en långlunch istället.

Huvudrestaurangen heter Grand Pacific och är en stor och vackert inredd restaurang med vita dukar och bordsservering. Varje dag erbjuds man en ny meny där man kan välja på flera olika för- varm- och efterrätter. Här skulle jag kunnat äta alla måltider varje dag utan att bli uttråkad.

Den här dagen valde jag pilgrimsmusslor i vitlökssmör till förrätt, en hederlig hamburgare till varmrätt och lavacake med glass och hallon till efterrätt. Allt var gott och vällagat med krispiga pommes, bra hamburgerkött och pilgrimsmusslor som inte var överkokta eller sega.

Efter lunchen närmade vi oss Hubbard glaciären så jag tog på mig varma kläder och begav mig upp på däck för att inte missa något. För att göra en lång historia kort tillbringade jag över 4 timmar ute i kylan, ja det var ganska kallt och havsvattnet hade en hinna av is, ungefär som slush.

Efter en stund sprack molnen upp och solen tittade fram. Glaciären glittrade i vitt och isblått och jag njöt av utsikten.

På bilden ovan syns även plasket efter att isen har kalvat, något jag verkligen sett fram emot att få se.

Det var tur att jag hade mössa och dunjacka på mig för det var riktigt kallt att stå ute i några timmar, även efter att solen tittat fram.

När vi sent på eftermiddagen lämnade Hubbard glaciären var det nästan dags för middag. Den här kvällen hade jag bokat in mig på Teppanyaki restaurangen. I mitt kryssnings-paket ingick två middagar på specialrestauranger och det här var en av dem jag valt.

På det här skeppet betydde teppanyaki, full show. Kockarna lagade maten framför oss samtidigt som de jonglerade med knivar, skämtade och sjöng. Det var kanske lite väl hysteriskt och högljutt för min smak men maten var mycket god och på det stora hela hade jag en mycket trevlig matupplevelse.

Pilgrimsmusslor, bläckfisk och räkor lades på grillen efter att riset blev tillagat.

Efterrätt bestående av matcha cheesecake och glass på yuzu kompott.

Efter den här mastodontmiddagen var jag så mätt och trött att inget mer orkades. Jag masade mig iväg till min hytt och somnade gott… efter att ha intagit diverse medikamenter och näsdroppar förstås.

Tack vare resterna från jet-lagen hade jag inga problem med att komma upp tidigt morgonen därpå. Jag valde att inta min frukost i Grand Pacific restaurangen där jag fick ett fönsterbord i aktern så att jag kunde titta ut samtidigt som jag smaskade på mina egg Benedict till frukost. I Grand Pacific är det fortfarande bordservering som gäller. För en frukostbuffe får man ta sig till buffé restaurangen, Garden Cafe.

Efter en stund gled vi in mot Juneau, Alaskas huvudstad.

Här i Juneau skulle jag åka helikopter upp till Mendenhall glaciären för att få se den på riktigt nära håll. Vi fick låna glaciär-skor av helikopter företaget och så bar det av. Detta var mitt livs första helikoptertur så jag var lite nervös men det hade jag inte behövt vara. Mjukt och smidigt lyfter vi och flyger iväg. En underbar känsla infinner sig och jag njuter fullt ut både av flygturen och utsikten.

Det är en häftig känsla att få gå runt uppe på glaciären och se den på nära håll. Ljusbrytningen gör att vattensamlingarna ser turkosblå ut och man förstår verkligen var färgen isblå har fått sitt namn ifrån. Geografi fröken är riktigt nöjd med utflykten.

Totalt tog helikopterutflykten ca 2 timmar så efteråt fick jag gott om tid att utforska staden Juneau på egen hand. Jag började med en lunch på den ökända baren Red Dog Saloon. En gång i tiden var detta en riktig, lokal bar men nu känns det mest som ett tillrättalagt turistställe… nåja, det var kul att sitta här en stund och titta på folk. Min laxburgare var helt ok och eftersom jag inte ville dricka någon alkohol tog jag en Root Beer till, en riktigt amerikansk dricka.

Juneau är Alaskas huvudstad. Här bor ca 32 000 människor och för att komma hit får man antingen åka båt eller flyga eftersom inga vägar leder dit. Huvudstad blev den redan 1906 och har fått förbli detta trots att såväl Anchorage som Fairbanks vuxit om staden i storlek.

Jag promenerade runt i kvarteren närmast hamnen och slogs av att hela stan var full av juvelerare och souvenirbutiker. Kanske är det forna tiders guldrush som smittat av sig. Idag kan man köpa guld och ädla stenar längst varje gata. Min favoritbutik blev nog ändå den med julgranskulor… det är souvenirer i min smak. Vår julgran bär med sig minnen från våra resor och det är lika kul att se och minnas varje år vi sätter upp dem.

Souvenirer, souvenirer, souvenirer. En del äkta, andra inte.

Modern guldrush.

God jul, mitt i sommaren.

Framåt eftermiddagen gick jag ombord på båten igen. Tog en lätt middag på den Irländska puben och gick sen till teatern där en show med musik från kända musikaler framfördes. Jag måste erkänna att jag blev imponerad. Jag gillar verkligen musikaler och har sett en och annan på West End i London och den här showen skulle lätt ha platsat där. Det hade jag inte riktigt förväntat mig. Kul!

Eftersom det var fotoförbud får ni dock inte se något från den… sorry.

Nästa morgon strilade regnet i sann Alaska-anda och just den här dagen hade jag bokat in en valsafari och en ”björn jakt”. Utrustad med regnbyxor, långkalsonger, ullstrumpor, mössa och regnponcho gick jag över från vår stora båt till en lite mindre som skulle ta oss med ut för att leta valar.

Dessa båtar är specialutrustade för att inte störa det marina livet. Valarna letas inte heller upp med sonar eller något som kan störa dem, man håller helt enkelt utkik och ringer varandra för att tala om var valarna befinner sig.

Först såg vi några ryggar och vattensprut men så småningom fick vi även se valar som dök och klapprade med sina fenor. Några häftiga valhopp blev det också fast det var riktigt svårt att försöka hinna med att filma det.

Kallt och regnigt var det men jag höll mig varm och torr i alla mina klädlager, ja, förutom händerna som höll i telefonen, de blev riktigt kalla efter två timmar utomhus.

Efter att ha sett valarna fick vi komma i land för att sen gå ombord på en buss som körde oss ut i vildmarken. Där ute väntade en ca 10 min promenad till ”the bear spotting plateau”. Amerikanarna kan verkligen det här med att göra vildmarken tillgänglig. Vägen vi gick på var så fin att ingen hade problem med att gå, antagligen skulle man till och med kunna åkt permobil ut men det fick man inte, av säkerhetsskäl. Vi traskade genom myrmarker och regnskog, ja, här ligger nämligen världens mest norr belägna regnskog. Lavar hänger från träden (Old mans beard) och vittnar om att här är fuktigt även när det inte regnar.

Framme vid utkiksbryggan mötte oss en vakt med bössan i hand. Han var utbildad jägare och skulle skydda oss mot björnen om den kom för nära. Nu var det ingen fara. Björnen som stod på andra sidan floden mumsade gott på gräs och rötter och verkade inte ens se oss… men vi fick se den… en riktig Alaska björn i frihet.

Nöjd med dagens äventyr (och fortfarande torr!) blev jag skjutsad tillbaka till båten där jag knappt hann ta av mig regnponchon innan jag gick på föreläsning i konstgalleriet. De hade nämligen en utställning om Tomas Kinkaid, en jättepopulär amerikanska konstnär som jag faktiskt känner till och uppskattar. Återigen var det ”trivia” dags och än en gång gjorde jag den utan att följa upp ifall jag hade alla rätt under konstauktionen dagen därpå. Min nyfunna vän Linda gjorde också trivian och hon var en av dem som vann en tavla… grattis Linda!

Dagen därpå gick jag upp tidigt för ytterligare en heldagsutflykt. Den här dagen skulle jag åka guldgrävartåget från Skagway upp till White Pass och buss vidare in i Yukon, Kanada. Järnvägen började byggas 1898 och var färdig endast två år senare, en otrolig prestation då den klättrar 1000m upp på bara 32 km. Innan järnvägen hade de aspirerande guldgrävarna burit upp sin utrustning själva, eller använt dragdjur. Behöver jag nämna att många inte klarade färden?

Idag är det ett turisttåg som tog oss från våren nere i Skagway och upp till vintern uppe på White Pass där den Kanadensiska gränspolisen granskade våra pass. Vi tuffade förbi små vattenfall och över raviner på vår färd uppåt berget, en mycket vacker tågresa med många oooh och ahhhhh över utsikterna.

Uppe på toppen väntade en buss som tog oss vidare in i den kanadensiska vildmarken. Det visade sig att bussen kördes av en trevlig tjej från Californien som hette Cari. Cari talade svenska efter ett år i Sverige då hon bla bott i Alingsås… och jag som bor i Göteborg. Ibland känns världen bra liten.

Cari guidade oss runt i den vackra kanadensiska naturen, stannade bussen då en svartbjörn stod precis vid vägkanten och lät oss ta foton…inifrån bussen…såklart.

Till slut kom vi fram till Carcross, en husförtätning och hem till ca 400 människor. Hit går tåget och här går även the Alaska Highway (ja, det var ju den vi åkte på) Runt omkring finns i stort sett bara vildmark men här har man byggt ett litet turistcenter och här köpte jag mitt livs godaste lönnsirap. Gjord på riktigt enligt konstens alla regler och helt fantastiskt smarrig. Har ni vägarna förbi så…….

Här är Richard, ägare till The Maple Rush Yukon och den som både tillverkar och säljer lönnsiraps produkter. Jag smakade, köpte och väl hemma i Sverige smakade det minst lika gott.

Efter det här stoppet var det dags att åka tillbaka ner mot Skagway och båten som väntade. Jag måste erkänna att jag inte berättat allt från den här dagen, det skulle ta för lång tid, så håll utkik efter ett blogginlägg i framtiden.

Tillbaka på båten var det dags för min andra special-middag. Cagney´s Steakhouse levererade med crabcake till förrätt, oxfile till varmrätt och hallon crème brulé till efterrätt.

Förutom att jag träffade Cari så lyckades jag även få träffa skeppets svenska personal idag. Emelie från Göteborg som hjälpte passagerare. Emelie från Jönköping men som bor i Göteborg som sjöng helt fantastiskt under showerna och så Richard från Skärhamn med titeln Staff Captain. Det blev ett litet västkust firande ute på Stilla havet, utanför Alaska. Häftigt, inte sant.

Dagen efter anlöpte vi Wards Cove, en bra bit utanför Ketchikan. Ketchikan har begränsat med platser för kryssningsfartyg så Norwegian får lägga till här istället, sen skjutsas alla som vill in till stan med bussar. Först får man dock gå igenom en gigantisk hangar där man kan köpa alla de souvenirer man har missat.

Här i Ketchikan hade jag bokat in mig på resans mest turistiga aktivitet, The Great Alaskan Lumberjack Show. Det visade sig vara en trevlig familjeföreställning där två lag av ”Lumberjacks” (skogshuggare) tävlade mot varandra i olika grenar samtidigt som publiken tjoade och hejade fram sina favoriter.

Var det turistigt? Ja, det var det. Var det bra? Ja, det var det också. De här killarna är definitivt talangfulla. De högg sig igenom 30cm tjocka trädstammar på under minuten, balanserade på flytande stammar, kastade prick med yxor, klättrade upp för höga trädstammar och mycket mer. Det var full show men samtidigt mycket imponerande.

Efter showen tog jag en promenad till Creek Street, Ketchikans ökända (fd) bordellgata. Här, på andra sidan bäcken fick de hålla till, glädjeflickorna och svart-spriten. Den mest kända av mörkrets damer hette Dolly och bodde här till strax före sin död 1975.

En vidare promenad tog mig runt stan där jag kunde besöka såväl ett totempåle museum och stans eget museum. Solen sken och det var riktigt varmt. Ketchikan visade sig från sin bästa sida och jag blev verkligen förtjust i den här staden. Det kommer ett separat inlägg om den längre fram, håll utkik efter det.

För att komma tillbaka till båten var jag tvungen att hitta shuttle-bussen dit och den avgick från en pir ca 10min promenad bort längst kustvägen. Med en glass i ena handen strosade jag dit längst hamnen och lyckades se vithövdade örnar flyga runt. Telefonen slets upp men tyvärr lyckades jag inte få någon bild av den Amerikanska nationalfågeln… glassen räddade jag dock från att trilla ner i backen. Alltid något.

Tillbaka på båten intar jag min middag på Grand Pacific. Den här kvällen blir det Ceasar sallad på spenat, fisk tacos och salt karamell cheese cake till efterrätt. Jag äter väldigt gott på den här resan..

När vi seglar ut från Ward Cove belönas vi med regnbågar och en fantastisk solnedgång . Jag står uppe på däck och njuter av skådespelet, sen är det dags för snarkofagen.

Sista dagen på båten innan vi når Vancouver är en dag till havs. Jag trodde att det kanske skulle bli lite tråkigt men den här lugna dagen var precis vad jag behövde. Jag köpte till wifi och kunde fixa en del mejl, uppdatera på Facebook och ringa hem via messenger. Jag kunde även fixa mitt återinresepapper till USA som jag skulle behöva om några dagar.

Jag njöt av utsikten från min balkong, tog en lätt lunch och hängde med mina nya vänner Karla och Linda. Det har varit otroligt lätt att hitta trevliga människor att prata med under den här resan. Trots att jag reser solo har jag inte känt mig ensam en enda sekund.

Sista middagen intogs på den andra restaurangen som ”ingick”, Azamara. Här var det också bordsservering och lite lugnare än i den stora Grand Pacific. Återigen var maten utmärkt och jag mumsade nöjd på mina pilgrimsmusslor, min friterade torsk och min crème brulee samtidigt som jag tittade på utsikten och sippade på ett glas chardonnay. Om jag kryssar igen med Norwegian kommer jag inte ha något behov av att boka in mig på special restaurangerna. De ordinarie har varit alldeles utmärkta.

Efter middagen gick jag till teatern för att se den sista showen, Elements, en dans och musikshow med inslag av såväl magi som luftakrobatik. Den var otroligt bra och på mycket hög nivå. I slutet tackas hela personalen från båten med sånger och applåder. Kanske gör de alltid så? Kanske är det speciellt för i kväll eftersom en stor del av personalen skulle lämna båten i Vancouver då deras 6månaders kontrakt var slut. Hur som helst blir det en trevlig avslutning på min vecka.

Morgonen därpå är vi framme i Vancouver. Alla går av båten enligt tider vi fått välja själva. Mitt bagage har jag lämnat utanför kabindörren kvällen innan så jag har bara en liten kabinväska att dra på. Jag har valt klockan 9.00 och redan 9.15 står jag utanför ankomsthallen med min väska och får en taxi som ska ta mig till mitt hotell i Vancouver. Smidigt och lätt.

Det här blir nog inte min sista kryssning.