Längst ner i södra Alaska, på Revillagigedo Island, ligger statens sjätte största stad, Ketchikan. Här bor drygt 8000 människor som till störst del livnär sig på kommersiellt fiske och turism. Varje år tar staden emot över 500 kryssningsfartyg som kommer med över 1.000.000 nyfikna turister… och i år var jag en av dem. Följ med mig och upptäck Ketchikan.
Eftersom staden är relativt liten och hamnen inte kan ta emot alla kryssningsfartyg som vill dit (och som man vill ska komma dit) fick mitt skepp, Norwegian Jade, lägga till i en hamn utanför, Ward Cove. Där låg tidigare en fiskehamn med tillhörande salteri men idag är det ombyggt för att passa kryssningsfartyg. Från Ward Cove gick det gratis shuttlebussar in till stan, men inte förrän man hade passerat en gigantisk hangar fylld med souvenirer.
Jag tog mig snabbt igenom souvenirerna eftersom jag hade en tid att passa. Mitt första möte med Ketchikan skulle nämligen bli ett besök på dess hyllade skogshuggar show, The Great Alaskan Lumberjack Show. Jag hade hört mycket om showen och något riktigt turistigt får man faktiskt göra när man är ute och är… turist.
Showen tog plats inne på en arena där två lag, ett Amerikanskt och ett Kanadensiskt skulle tävla mot varandra i typiska skogshuggar grenar. Publiken delades också upp i två lag och förväntades heja och tjoa fram sina skogshuggare till seger. Det var mycket skämtsamt, anpassat för barnfamiljer och lite väl skränigt men oj, vad imponerad jag blev. De här killarna högg och sågade sig igenom tjocka stockar på bara några sekunder. De klättrade upp i stolpar, balanserade på stockar i vatten och kastade yxa. Det var oerhört imponerande att se deras färdigheter, som ju var på riktigt. Ja, den här showen kan man mycket väl gå och titta på om man skulle ha vägarna förbi Ketchikan.
Efter showen kunde jag börja upptäcka själva stan och jag hade tur, för solen strålade och det var lagom varmt för en promenad. Ketchikan sägs vara USAs regnigaste stad och med 232 regndagar per år och 3,7 meter årlig nederbörd, så tror jag att det kan stämma.
Jag hämtade en karta i turistinformationen och gav mig av, bort från hamnområdet med alla sina turistshoppar och mot Creek Street, Ketchikans eget (före detta) Red Light District.
Creek Street är idag en färgglad idyll längst med floden där laxen varje år simmar uppströms när det är dags för den att leka. Gatan, som är byggd på stolpar utefter floden, är dock känd för en helt annan “lek”. Det var nämligen hit alla stadens bordeller flyttade 1903, när de förvisats från stadens centrum och tro det eller ej, men bordellerna var kvar ända till 1954 då de blev olagliga. Här låg även diverse inrättningar där man kunde få sig något stärkande att dricka och när starkspriten förbjöds att säljas i och med alkoholförbuds lagen från 1918, då flyttade den in i bordellerna vilket gjorde dem än mer populära.
Creek street styrdes och beboddes av handlingskraftiga kvinnor, så som Black Mary, Frenchie och Dirty Neck Maxine. Den mest kända av dessa kvinnor var dock Dolly Arthur i vars hus på nummer 24 det idag ryms ett museum över livet på Creek Street. Dolly själv bodde kvar i sitt gröna hus ända till 1973 då hon, 85 år gammal, inte orkade bo kvar längre.
Själv njöt jag av en promenad längst floden och den lummiga stigen “married mans lane” samt att få titta in i ett par av alla små butiker som numera befolkar Creek Street.
Vid det här laget hade jag hunnit bli rejält hungrig och sökte upp en liten restaurang något kvarter utanför turiststråken och vad äter man i Ketchikan? Jo, självklart måste det bli lax av något slag, så här blev det i form av Fish n’chips. Mums!
Mätt i magen och utvilad tog jag en kort promenad till “Totem Heritage Center”, ett litet museum tillägnat totempålar. I den här delen av Alaska växer de röda cederträden höga och ursprungsinnevånarna har sedan urminnes tider använt träden till husbygge, båtar ( upp till 18 meter långa kanoter uthuggna ur en enda stam) och även totempålar. På museet fanns totempålar från 1800-talet, så väl som nyare. Totempålarna är donerade av ursprungsbefolkningen, i det här fallet från Tlingit, Haida och Tsimshian folken vilka även står för all kulturell och historisk information som rör totempålarna.
Traditionellt karvades totempålar för att ära viktiga personer, minnas viktiga händelser eller för att fastställa släktskap och social status. De var således inga religiösa symboler som tillbads eller dyrkades. Jag kan inte undgå att se en parallell till våra runstenar, en markör som ska bära vittnesbörd för framtida generationer om händelser och släktskap.
Även om figurerna på totempålarna lätt kan kännas igen, en korp, en björn, en människa, så är det svårare att förstå dess betydelse då det endast är konstnären själv som vet vilken innebörd han har gett dem. Den informationen delades oftast vid festligheterna som omgav resandet av totempålen och som sen muntligt fördes vidare från generation till generation och även till andra klaner på besök. På detta sätt blev pålarna en viktig del av den muntliga traditionen och ett vidare kollektivt minne.
Jag blev väldigt fascinerad av såväl formspråket som symbolvärdet i totempålarna och detta gav mig ännu mer insikt i mångfalden hos ursprungsbefolkningen i Alaska. En kunskap som jag nu lägger till det jag fick se och lära mig under mina dagar i Anchorage. Här kommer en länk till det inlägget, om du vill lära mer Anchorage, Alaska. Bland ursprungsfolk, renkorv och otroliga vyer.
Nu var det dags för mig att börja gå ner mot hamnen och shuttle bussen som skulle ta mig tillbaka till skeppet. Solen fortsatte skina och jag kunde ta av mig min tunna jacka på min promenad genom ett vårligt Ketchikan.
Väl tillbaka på båten fick jag njuta av en underbar kväll då vi seglade ut från Wards Cove och rätt in i solnedgången. En perfekt avslutning på en härlig dag i Ketchikan.
