Årets skid- och alpresa började med att jag dagen innan avresan vaknade upp med huvudvärk och ett illamående som tilltog allt eftersom dagen fortskred. Framåt kvällen insåg jag att det inte fanns någon chans för mig att orka flyga till Innsbruck tidigt nästföljande morgon, jag var helt utmattad, som en urvriden disktrasa enligt vissa. Så vad gör man? Skulle hela alpveckan ”brinna inne”? Jag som hade längtat så.
Sent på lördagkvällen (vi skulle flyga tidigt på söndagen) ringde jag doktorn för att få bekräftat att jag hade fått en matförgiftning och inte en magsjuka, för med något smittsamt åker man ingenstans , punkt! Doktorn skrev sen ut ett sjukintyg åt mig, något jag behöver för att försäkringsbolaget ska ge mig ersättning för det missade flyget och ev. missade skiddagar (hotell, skidhyra mm.) När jag vaknade morgonen efter (efter att mitt flyg avgått) och kunde konstatera att illamåendet var helt borta började jag planera för nästa steg. Jag ringde flygbolaget (SAS) talade om varför jag missat flyget och frågade om bokningen för hemresan fanns kvar, det gjorde den. Det här var viktigt för flygbolagen brukar avboka alla senare resor på en biljett ifall passageraren missar ett flyg. Jag hade alltså en hemresa, nu skulle jag bara ta mig dit också.
Nästa steg blev således att boka ett nytt flyg ner till Alperna. Det visade sig att det var stört omöjligt att hitta biljetter till Innsbruck nästföljande dag, det fanns inga flyg. Hmmm…. vad gör man då? Tåg visade sig ta ett dygn med 4 byten till ett pris värdigt en business class biljett och ärligt talat skulle jag nog inte orkat den resan, jag var fortfarande rätt urlakad. Lösningen blev att ta ett flyg till Zurich och fixa transfer därifrån. Japp, allt löser sig fast inte alltid som man planerat.
Resultatet blev att jag tidigt på måndagsmorgonen bordade ett flygplan söderut, checkade in på hotellet i Ischgl innan kl.12, plockade ut mina förhyrda skidor och befann mig uppe på alptoppen strax efter kl.13. Det är ju helt otroligt att det går, eller hur.
Nu väntade en underbar skidvecka med min bror och hans familj. Vi skulle susa ner för backarna och njuta av vyerna… trodde jag. Det visade sig att vi lyckats pricka in årets värsta snöfall. Varje morgon vaknade vi till lavinkanonernas BOOOOOM och tittade ut på ett vitprickig landskap. Det var bara att dra på sig googlisarna och susa ut i det vita… utan att se ett dyft.
En av dagarna snöade det extra mycket och eftersom mina ben inte orkar så mycket som jag önskar bestämde jag mig för att avvakta med skidåkandet. Dagen tillbringades istället med en mysig promenad genom byn och en god lunch. Fullgoda aktiviteter i alperna som jag tydligen delade med många andra turister. Min flammkuchen (tarte flambée) till lunch var dessutom otroligt smarrig.
Efter snöpromenaden bestämde jag mig för att utforska hotellets bastu avdelning. Precis som tidigare år bodde vi på ypperliga hotell Solaria. Efter 5 besök här känner vi oss som hemma och detta är ett hotell jag längtar till. Snyggt, personligt, lugnt med jättegod mat och bara 150 m från liften.
Hotellet har en ganska stor bastuavdelning. Den är för vuxna så här vilar en lugn och rofylld stämning perfekt för lite koncentrerad avkoppling. Jag är egentligen ingen stor bastare men här finns min favoritbastu, örtbastun, kreuterbad. Kolla bara hur vacker den är.
I örtbastun sitter man i de små nischerna och andas in aromen från diverse alpörter. Det är inte varmare än ca. 55 grader men kaklet är ljuvligt varmt mot en kall kropp. Med jämna mellanrum vänder sig hinken över örterna på gallret (så som på fotot), sprayar dem med vatten och frigör på så sätt ört aromerna. Efter 20 minuter här är man mysvarm i hela kroppen och luftvägarna är öppna och rena. Underbart!
Efter det här kan man lägga sig en stund i vilorummet. Sova lite eller ta med en bok och bara njuta av lugn, avslappning och värme.
Nybastad och ”go” i hela kroppen är det skönt att kunna gå till dukat bord och här på Solaria äter vi som sagt mycket gott. Varje dag serveras förrätt, varmrätt och efterrätt. Dessutom finns alltid en soppa, en salladsbuffe och en ost bricka för dem som vill ha. Varje morgon presenteras kvällens rätter i ”morgenposten” så att man vet vad man har att se fram emot. Nom nom nom.
Så blev det äntligen paus i snöandet och vi kunde åka upp till toppen för att se solen och mina älskade alptoppar. Den lyckan varade i hela 2 timmar innan dimman och snön drog in igen så det var tur att jag passade på att ta några foton, eller hur?
Men säg det solsken som varar, snart nog svepte molnen in igen och vi fick fortsätta åka utan sikt och i snöfall. Min bror kom då på den briljanta iden ”vi åker över till Schweiziska sidan, där är det säkert sol” . Var det det?, tja, se själva.
Så ska jag vara ärlig blev detta inte veckan då jag åkte mest skidor av alla mina alpveckor. Snöfallet gjorde att benen inte orkade i lössnön och när resten av familjen åkte off pist med en skidinstruktör backade jag med ursäkten att om jag skulle trilla (och det skulle jag säkert) behövde de en helikopter för att fiska upp mig ur snödrivan. Detta tog min bror fasta på och gjorde följande bild åt mig med hjälp av AI… den heter ”tant Anjo-Banjo i snön”… och den bjuder jag på.
Sista dagen lyckades ändå solen lysa igenom molnen lite på slutet och ljuset blev magiskt och glittrande, ett värdigt avslut på en ”insnöad” alpvecka.
Hemfärdsdagen ståtade dock med solsken och när vi flög ut från Innsbruck kunde jag se och ta farväl av mina alptoppar. Redan där och då bestämde jag mig för att boka en resa till innan våren, så i slutet av mars åker jag igen och då hoppas jag på liiiite mer sol.
