Fru kul-tur tur, en väninneresa till Omberg, Alvastra och Ellen Keys Strand.

Varje år försöker vi komma iväg på en egen liten resa, bästa väninnan Irene och jag. Vi vill inte åka för långt bort, bara över en natt och det ska finnas spännande saker att upptäcka. I år fick jag lyxen att få hela resan planerad och bokad utan att behöva lyfta ett finger, rena semestern.

Målet med vår tur var Ellen Keys Strand vid Ombergs fot invid Vätterns rand. Visst hade jag hört talas om Ellen förut men i år läste vi den fantastiska boken “Den som följer en stjärna vänder inte om” av Malin Haawind och efter det ville vi verkligen till Strand där det hela utspelade sig för 100 år sedan. Längst vägen hittade vi även annat spännande… häng med.

Vår resa startade i Göteborg och redan utanför Ulricehamn tog vi första fikastoppet med hembakade bullar och kaffe på en trevlig rastplats. Det är så skönt att vara tant för då får man dricka kaffe och fika hur mycket man vill… och det vill man ju.

Glada och vid gott mod körde vi sen vidare mot första stoppet som var ett lunch-stopp och skulle avnjutas i Gränna. Där hade Irene googlat fram att det finns en kaffestuga uppe på Grännaberget som såg väldigt mysig ut så vi körde av motorvägen och slingrade oss förbi små gårdar och hästhagar ända fram till parkeringen vid friluftsområdet. Det visade sig att förutom kaffestugan fanns här även ett friluftsmuseum, motionsspår, grillplats mm.

På baksidan av kaffestugan fanns en stor terrass där man kunde njuta av milsvid utsikt över såväl Gränna som Vättern och Visingsö . Vi tog var sin köttbulle macka och en salt kola biskvi till efterrätt. Satte oss längst ut och bara njöt av såväl lunch som utsikt.

Efter lunchen tog vi en promenad runt friluftsmuseet och tittade in i såväl Kaptensbostället som Soldattorpet. Klocktornet beundrades och vi var båda två överens om att detta var ett perfekt stopp. Det enda vi saknade var mer tid att kunna ta en promenad längst någon av motionsslingorna runt om i skogen som inspirerat John Bauer. Det får bli en annan gång.

Här bodde Kaptenen.

Efter Gränna var det inte långt till Alvastra klosterruin. Denna historiska och mytomspunna plats med snart 900 år på nacken. Här lärde munkarna ut nya byggtekniker till folket på Östgötaslätten. Härifrån reste munkarna till Varnhem för att uppföra ytterligare ett kloster. På 1300-talet bodde Heliga Birgitta här och här nedtecknades hennes uppenbarelser på latin. Här nedtecknades även Birgittinordens första regelverk.

Förutom att det idag är en mycket vacker plats står man här mitt i den svenska historien, på en plats som sett mycket under århundradena. Efter reformationen på 1500-talet (ni kommer väl ihåg Gustav Vasa?) drogs klostret in till kronan och ägorna blev en kungsgård. Sten från klostret plockades ner och användes till andra byggen och idag är det bara ruiner kvar.

Nu hade det hunnit bli eftermiddag och vi styrde kosan vidare mot norra Omberg och vandrarhemmet vid Borghamn strand. Det tog lite extra tid att ta sig dit eftersom sommarsverige är så ljuvligt och vallmon blommade. Då måste man bara stanna och njuta av prakten.

Framme i Borghamn checkade vi in i vår lilla stuga precis vid vattnet. Våghuset som den hette hade ingen toalett, något jag i ärlighetens namn inte var helt bekväm med men det visade sig att den var utrustad med “guld-vatten kanna” och det löste nattens behov.

Här sov vi gott i sommarnatten.

För att vila lite placerade vi oss i var sin solstol en stund, tog en liten eftermiddags-drink och läste några sidor i solskenet.

Till kvällen hade vi bokat in en middag som serverades i ett närliggande hus. Rökt hjortcarpaccio till förrätt och ugnsbakad Vättern öring till huvudrätt. Det smakade alldeles utmärkt och miljön var trevlig.

Kvällen avslutades med rosa bubbel i strandkanten, precis utanför vår stuga och istället för ett tv program tittade vi på hur solen sjönk ner över bergskanten på andra sidan Vättern. Ett sånt skådespel kan inte köpas för pengar.

Nästa morgon skuttade vi upp (ja, en av oss skuttade, den andra masade sig som vanligt och ni vet nog vem som gjorde vad) för nu skulle här ätas frukost och sen skulle vi äntligen åka till Ellen Keys Strand.

Det tog knappa 20 minuter att köra dit och sen var vi på plats. In genom grinden och ner för den branta stigen till huset. Strand ligger verkligen i en brant, det går en bred grusad väg ner men man kan även ta trappor.

Från huset har man en fantastisk utsikt över sjön

Ellen Key byggde sitt hus enligt dåtidens senaste ideer. Det skulle vara praktiskt, ljust och luftigt, en reaktion mot 1800-talets mörka och överbelamrade hem. Färgsättningen skulle vara positiv och huset skulle vara personligt inrett. Går man in ser man tydliga likheter i färgval och material som hos Larssons i Sundborn. Stora spröjsade fönster med pelargoner framför, trasmattor, grönt, rött och gult på väggarna.

Vi fick inte lov att ta några foton inifrån huset och därför kan jag inte visa er hur det såg ut. Men tro mig när jag säger att det var vackert och samtidigt mycket hemtrevligt och mysigt.

Här står vi ute på solbadet, den härliga balkongen ovanför entren med utsikt över Vättern och den enda plats vi fick fota. Statyn kallas “Lyssnaren” och manar till att lyssna till andras tankar så väl som till de egna. Ja, här skulle jag kunna sitta och lyssna… om jag fick.

Vår guide för dagen visade sig vara ingen mindre än självaste Malin Haawind. Både jag och Irene blev som fnissiga tonårsflickor inför en stor idol och det visade sig att vi inte var de enda som blev det. Jag tror att halva gruppen hade kommit dig efter att ha läst Malins bok om den andra Malin, Blomsterberg, som 1914 vandrade till Strand från Skåne för att tacka Ellen Key för hennes böcker. Malin blir kvar som hushållerska, trotjänarinna och vän men drömmar som går i uppfyllelse är inte alltid bara positiva. Malin får kämpa med rädslan av att inte räcka till, sin egen psykiska ohälsa och det evigt tunga jobbet att sköta Strand. Ett jobb som kvinnosakskämpen Ellen Key inte riktigt hade förståelse för.

Guidningen var fantastisk och jag rekommenderar den å det varmaste till alla som har intresse av Ellen Key och Malin Blomsterberg. Här kommer en länk direkt till Strand. https://ellenkey.se

Här står vi på trappan, jag, Malin Haawind och Irene. Självklart fick vi våra böcker signerade.

Efter guidningen gick vi runt i trädgården och ner till vattnet. Vi behövde lite tid att lugna ner oss på och smälta alla intryck. Hon valde verkligen en vacker plats för sitt hus, Ellen Key.

Nu var det lunchdags. Solen gassade och vi tog bilen upp på Omberg för att hitta en trevlig plats att pick-nicka på. Från början hade vi tänkt gå Ellen Keys vandringsled på dryga 6km men trasiga ryggar och ben satte käppar i det hjulet. Den ser vi fram emot att ta en annan gång för jag har läst om hur trevlig den är. Nåja, det går bra att ta bilen upp till Omberg också och där hittade vi en trevlig utkiksplats där vi kunde packa upp matsäcken vi fått med från Borghamn. Tunnbrödsrullar fyllda med en röra på rökt sik, kaffe, juice och hembakad kokoskaka. Det smakade mumma det.

Då vägen uppe på Omberg är för smal för möten kan man bara köra åt ett håll längst Vätterns rand. Detta syns tydligt på den karta man kan ladda ner eller plocka upp från närmaste turistinformation. Här finns även vandringslederna utmärkta samt mycket bra information om området. https://www.sveaskog.se/globalassets/trycksaker/ekoparksmaterial/ekopark-omberg-sve.pdf

Nöjda och mätta åkte vi vidare för att komma ut vid Borghamn Strand där vi stannade till och köpte rökt fisk. Det var tur att vi hade kylväska med… åk aldrig på utflykt utan, man vet aldrig vilka läckerheter man vill få med sig hem.

Sen var det dags att börja tänka på hemfärden, men först skulle vi göra ett stopp till. Rökstenen! Vi slingrade oss ut mellan de östgötska fälten i riktning mot denna berömdhet och efter en sväng dök det upp en liten kyrka. Varför inte? Tänkte vi, man vet aldrig vad nytt man kan upptäcka.

Vi hade hamnat vid Väversunda kyrka, en av de minsta kyrkorna i området och känd för sin vackra järnbeslagna dörr. Huvuddelen av kyrkan härrör från 1100-talet och inne kan man se vägg och takmålningar från 1600-talet. En mycket vacker plats som absolut är värt ett stopp.

Utanför kyrkan finns även en minnessten till en av ortens kända söner, Jacob Berzelius, en av sveriges mest kända forskare genom tiderna. Han upptäckte inte mindre än 5 grundämnen och införde ett symbolsystem där varje grundämne gavs en bokstavsbeteckning som hänger ihop med deras latinska namn, detta används fortfarande i det periodiska systemet. Okej, det var visst ett sidospår, men intressant ändå tycker jag.

Från Väversunda var det inte långt kvar till byn Rök där en av sveriges mest kända runstenar står.

Rökstenen från 800-talet är fyra ton tung och har runor på alla sidor, inklusive smal-sidorna och uppe på stenen. På baksidan finns hela 450 runor och alla är ristade så att man ska kunna läsa dem när man står på marken. Det som gör runstenen så svårtydd är att den består av såväl yngre som äldre runor, samt skifferrunor, lönnrunor och de unika Rökrunorna. Dessutom är det svårt att tolka innebörden då skaparen antyder till sedan länge glömda berättelser och myter.

Framsidan, med sina 280 runor

Baksidan, med sina 450 runor.

Om rökstenens tillkomst, den dåtida världen och vad runorna säger, kan man lära sig om i det utmärkta utomhusmuseet i direkt anslutning till stenen. Vi var mycket imponerade av det och läste noga på alla skyltarna innan vi gick upp till själva stenen för att beundra och förundras av den.

Ja, det var väl sista stoppet innan hemfärd sa vi och åkte vidare mot Alvastra där det skulle köpas ägg på Kungsgården, Kungsägg, det lät väl trevligt. Men vi hann inte långt förrän ytterligare en kyrka dök upp. Heda kyrka… visst var det något där, vad var det man skulle se? Det var bara att stanna bilen och traska fram för en närmare titt.

Heda kyrka är daterad till 1100-talets mitt och byggd i romansk stil, senare tillkom ett sidoskepp som byggdes i Cisterciensisk stil, tydligt inspirerat av Alvastra kloster (Ja, det var den kopplingen. Så här kunde Alvastra klosterkyrka sett ut på sin tid.)

Inne i kyrkan finns även en medeltida träskulptur av Jungfru Maria som blivit känd över hela Sverige då vår nationalskald Verner von Heidenstam skrev en dikt om henne. “Himladrottningens bild” (ja, Heidenstam hade vi hört mycket om på Strand då han var en god vän till Ellen Key och ofta var på besök) Tyvärr har jag ingen bild på Himladrottningen, men hon finns där.

Under en promenad runt kyrkan hittar vi ännu en anledning till att besöka Heda kyrka. Inmurade i ytterväggarna finns två stora runstenar som murades in där under 1800-talet.

Så har vi då slutit vår utflyktscirkel, i Heda kyrka. Allt hänger ihop. Liv och myter kring Omberg och ut på den bördiga östgötska slätten. Historia som sträcker sig över 1000 år tillbaka och ända fram till idag. Vilken kul-tur tur det blev… i strålande sommar Sverige. Tack för att ni följde med.