Vad gör man några dagar i Birmingham? Ja, det undrade vi också. Självklart finns det museum att gå till, sightseeing att göra och restauranger att besöka, men för mig har Birmingham alltid varit en transit-stad, ett stopp på väg någon annan stans. Den här gången var syftet med besöket en konsert, men vi tänkte vara i staden någon dag både före och efter. Ibland blir det så när man letar bra flygbiljetter och inser att man kan få en extra övernattning för prisskillnaden. Ja tack, den tar vi.
Jag hade bokat rum åt oss på Holiday Inn i centrala stan. Det är inte vare sig det charmigaste eller det snyggaste hotellet men det har en stor fördel, det ligger ett stenkast från järnvägsstationen, New Street, och mitt i centrum. Hotellet har även bekväma sängar och en standardiserad men bra hotellfrukost.
Den här gången fick vi ett nyrenoverat rum. Det var fint med espresso maskin på rummet, chipspåsar och dricka i minibaren (ingick) och ett stort badrum. Allt borde ha varit toppen om inte rummet saknade fönster till utsidan. Det enda fönstret som fanns vette ut åt receptionen. När luftkonditioneringen sen inte riktigt ville funka blev det kvalmigt och lite klaustrofobiskt i rummet. Eftersom vi skulle stanna i två nätter bad vi om att få byta och det fick vi, utan problem. Det nya rummet låg på 8e våningen, var stort, orenoverat, utan espresso maskin och med ett pyttelitet badrum… men det hade luft och ljus.
Första dagen valde vi att gå ut på stan och se oss omkring. Åt ena hållet låg Gay Village och eftersom det var Pride var större delen av området avspärrat. Man behövde köpa inträde för att gå in och det hade vi inte lust med. I vanliga fall är det här ett kul område med en del trevliga restauranger och affärer. Närmsta granne är China Town och även de kvarteren är värda ett besök, inte minst för matens skull. Här finns många spännande ställen att pröva asiatisk mat på.
Åt andra hållet låg stan och den gigantiska shopping gallerian Bull Ring. Bull Ring är sammanväxt med Järnvägsstationen och erbjuder mer än 240 affärer och restauranger. Här kan man hitta det mesta och det är lätt att gå vilse första gången man besöker stället. Ett av mina favoritställen är Selfridges som ligger längst bort i gallerian och som har ett bra restaurang torg på nedre plan. Här äter vi ramen på Tonkotsu och fikar på Lolas Cupcakes. En annan affär jag inte missar är HMV (His Masters Voice) där man kan köpa skivor, DVD-filmer, POP vinyl figurer, Disney/Marvel pryttlar, Harry Potter grejer, Anime/Manga och allt mellan himmel å jord på temat. Vid det här besöket tror jag att maken och Stora O tillbringade flera timmar där inne. (och kom ut med en kasse skivor)
När vi lämnade gallerian och började gå runt i centrum var det svår att få ett riktigt grepp om stan.
Det var nytt och gammalt om vartannat. Fräck modern arkitektur sida vid sida med riktigt gammal bebyggelse. Mitt i allt höll man på att bygga nytt eller renovera och däremellan stod grå sextiotals klumpar till hus och såg skruttiga ut. Stan var full av människor av alla hudfärder, gamla och unga. Bibelpredikare stod 10 meter från Koranengänget och båda grupperna talade till folket genom bärbara högtalare. Mitt i allt pågick en demonstration och däremellan lekte barn. Det var ett totalt kaos. Samtidigt var det befriande och härligt. Så mycket liv. Så få måsten. Bygg som du vill. Spara bara det du gillar och skit i resten. Där var Birmingham, brötigt, stökigt och smutsigt men fullt av liv och kontraster.
Till andra dagen hade vi bestämt en aktivitet. Birmingham är Englands andra största stad med över en miljon invånare och detta är en industri stad. Redan på 1800-talet sa man att vad man än önskade, kunde man köpa det i Birmingham. För att undersöka lite mer om Birminghams industriella historia bokade vi in oss på en guidad tur på the ”Coffin Works”, ett litet museum på gångavstånd från hotellet.
Efter att ha stämplat in till arbetsdagen fick vi veta att namnet till trots gjordes det inga likkistor här, men allt annat som behövdes inför en begravning producerades i huset från 1894 och ända fram till 1998. Alla handtag, beslag, dekorationer, svepningar och klädsel tillverkades här i Newman brödernas fabrik. De var så kända att Brittiska kungahuset köpte alla sina beslag här. Princessan Diana begravdes i en kista med beslag från Newman brothers och man tror att Drottning Elisabeth också gjorde det. Kungahuset hade tydligen köpt upp ett lager innan produktionen lades ner.
Det var spännande att se hur produktionen gått till och under vilka förhållanden folk hade arbetat. Guiden som visade oss runt var väldigt kunnig och visade även praktiskt hur maskinerna fungerade.
Här fanns även foton av de människor som arbetat här och inne på direktörsrummet stod ett par pumps, ett minne av Joyce Green, kvinnan som började som sekreterare och slutade som ägare till fabriken. Det var ett intressant, levande museum som kändes personligt eftersom flera av dem som jobbat där fortfarande lever och kunde berätta hur det var att arbeta där.
Det sista vi gjorde i Birmingham var att gå på Konsert. Jag hade fått biljetterna redan i julklapp så mina förväntningar var höga och jag blev inte besviken. En helkväll med Carrie Hope Fletcher i hennes första soloframträdande An open book på Birmingham Symphony Hall.
För er som inte vet (typ de flesta antar jag) så är Carrie en musical-artist som sjungit på West end i London sedan barnsben. Hon bloggar, vloggar och skriver böcker förutom att hon sjunger bäst i världen. Ja, så tycker jag och det står jag för. Jag upptäckte henne i musikalen Heathers 2018. Nja det var kanske inte jag som upptäckte henne, stora O hade full koll, jag hade noll. Hur det än var med den saken är det bara att leta fram några klipp där hon sjunger så kommer ni alla förstå vad jag menar.
Världens bästa avslutning på våra dagar i Birmingham.
Precis så. Brötigt, stökigt och något för alla.