De flesta som kommer till Alaska startar sin resa i Anchorage då det är Alaskas största stad och har en stor internationell flygplats. Själv landade jag här mitt i natten så just hur flygplatsen ser ut har jag ingen aning om. Bagagekarusellerna däremot funkade bra. Det finns tydligen en regel här om att man får ersättning om man måste vänta i mer än 20 minuter på bagaget… så det kom tämligen snabbt.
Jag såg fram emot 3 dagar i staden och hade även turen att ha en god vän som bor här och som kunde visa mig runt. Det var tur, för att ta sig runt utanför stan med kommunala färdmedel skulle blivit svårt. Det finns inte många bussar och det är långt mellan turerna. USA är ett land byggt för bilar och utan en sådan är man nästan lite fast.
Den första dagen hade jag bestämt mig för att besöka Alaska Native Heritage Center. Det ligger en bit utanför stan så jag fick ta taxi både dit och hem. Sommartid (1a juni- 14e september) går en gratis shuttle-bus ut till centrat men nu, i början av maj fick jag fixa skjutsen själv. Eftersom sommarsäsongen inte skulle börja förrän om 2 dagar fick jag centret nästan för mig själv och efter en pratstund med Karla som driver galleriet (och verkade ha koll på precis allt) blev jag medbjuden till genrep av de guidade visningarna. Toppen!
Alaska är gigantiskt och det finns över 20 olika språk som talas och många fler olika folkgrupper. Eftersom stora delar av landet är tämligen otillgängligt har kultur och språk utvecklats på olika sätt. Detta visades bla. upp genom de hus och bostäder från olika folkgrupper som byggts upp runt en liten sjö utanför centrat. Där promenerade vi runt samtidigt som jag fick lära mig mycket om Yup´ik, Cup´ik, Sugpiaq och flera andra folkgruppers sätt att leva.
I norra Alaska och ute på de karga öarna växer inte många träd (läs inga…typ). Där byggde man in bostäderna under jord, med nödutgångar ifall ett vilt djur skulle ta sig in. Utifrån ser de ut som jordhålor med en dörr men inomhus är det möblerat för hela familjen/klanen. De trästockar som användes vid bygget var oftast drivved.
Golven var stampade jordgolv och mitt i låg eldstaden men som ni ser var det högt i tak. I eldstaden låg stenar som man värmde upp och bla använde för att koka vatten med. Folken här hade inga metallkastruller, de vävde korgar av ett speciellt gräs som sen fylldes med vatten och en het sten lades i för att värma vattnet. Dessa vattenkorgar var extremt tidsödande att tillverka eftersom väven gjordes så tät därför ansågs de vara bland de finaste gåvor man kunde ge. Det finns berättelser om familjer där flera generationer vävt på samma korg, så lång tid kunde det ta.
När landskapet är kargt, vindpinat och ofta istäckt är det viktigt att kunna hitta landmärken. Då satte man upp valben som syntes från långt avstånd och som gjorde det lättare att orientera sig.
Även om lanskapet var kallt och kargt fanns här mycket att leva av. Framför allt fanns rikedomen i havet. Därifrån fick man fisk som torkades och åts under vintern (lutfisk känner vi ju till). Kött från säl och val. Fett till lampor och skinn till kläder. Allt togs tillvara på och användes.
Stövlar av fiskskinn och en varm kappa gjorde outfiten komplett.
Ju längre söderut man åker i Alaska desto fler träd ser man och större delen av landet är täckt av barrskog. Utefter kusterna är klimatet så fuktigt att världens mest norr-belägna regnskog hittas här, i Tlingit national forest. Byggnaderna från det här området är naturligtvis byggda av trä. Här kan man även hitta totempålar… ja, det behövs ju trä till dem.
Stora hallar i ceder trä och med en rund ingång där man skulle gå in baklänges. Varför? Jo för att klanens heliga totem var broderat på ryggen på kläderna och det skulle hedras genom att få gå in först genom dörren.
Här nedan ses saker vi känner igen, en fångstbur för fisk, de ser nästan exakt likadana ut idag, och ett förrådshus på styltor för att björnar inte skulle nå maten. Det visar sig att man gjorde likadant på andra sidan jorden som vi gjorde här i Sverige… visst är det häftigt.
Efter rundvandringen tackade jag för mig men kommer ni någonsin till Anchorage är detta definitivt ett ställe som är värt att besöka. Den som vill läsa mer om det hittar länken till deras hemsida här https://www.alaskanative.net
Väl tillbaka i stan gick jag raka vägen för att hitta Anchorage mest berömda street-food, renkorven. Den skulle självklart provas och i ärlighetens namn var det en av de bättre luncherna jag åt, det var definitivt den billigaste. Nom nom nom.
Mätt och belåten fortsatte jag sen att utforska staden till fots.
Anchorage är med sina knappa 300 000 invånare nästan lika stort som Malmö. Som de flesta andra städer är den uppbyggd enligt ett rutnät och står man i mitten av ”Downtown” ser man höga, snötäckta berg på ena sidan och ljuset som speglar sig i havet på den andra.
Platsen ”upptäcktes” redan 1778 av James Cook under hans expeditioner för att finna Nordväst passagen. Under 1800-talet tillhörde Alaska Ryssland och nybyggare därifrån började flytta in till området. 1867 köpte USA Alaska från Ryssland för den modesta summan av 7,2 miljoner dollar ($129,1 miljoner i 2023 års värde) och när guld upptäcktes söder om Anchorage några årtionden senare startade den stora Amerikanska invandringen.
1912 var Anchorage redan en stad även om de flesta bodde i en tältstad nära stranden. Ett av de första husen byggdes faktiskt av en svenskättling, Oscar Anderson. Hans hus står kvar än idag och det var tidigare ett museum men är tillbommat nu. Enligt Susanna, som jag pratade med utanför huset, spökar det där och det bekräftades av informationsskylten utanför. Oscar bodde i huset i över 60 år, tills han dog 1974 och paret som köpte det hörde ofta steg från ovanvåningen. Möbler flyttades och när de kontaktade Oscars änka skrattade hon och sa att hon alltid vetat att Oscar aldrig skulle lämna sitt älskade hus.
Jag promenerar vidare utmed ”Coastal trail” som sträcker sig ca 20 km längst kusten, en populär vandrings och cykelled med vacker utsikt. När jag är där är det lågvatten men jag ser ändå båtar ute och den snötäckta bergstoppen i fjärran strålar över havet. Berget är mount Susitna, även känt som Sleeping Lady, vars topp når upp till 1340 möh.
För den som vill besöka Anchorage eller bara veta mer om staden och dess omgivningar kan jag rekommendera att titta in på stadens turistinformation https://www.anchorage.net här hittar man massor av matnyttigt och besöker man dem får man tips och hjälp av trevlig personal.
Efter den här promenaden började jet-lagen göra sig påmind, det är ju faktiskt 10 timmars tidsskillnad mellan Göteborg och Anchorage, så jag gick tillbaka till mitt hotell för vila och ett tidigt sänggående.
Några ord om hotellet. Jag bodde på Aviator Hotel som låg i ”downtown” och visade sig vara helt nyrenoverat. Rummet var rymligt, rent och trevligt inrett med såväl hörnsoffa som läsfåtölj, kaffemaskin och gratis wifi. Det enda som var tråkigt var utsikten… på en byggarbetsplats och parkeringsplats. Nåja, man kan inte få allt. Läget var utmärkt med gångavstånd till såväl kustpromenaden som till museum och affärer. Jag kan helt klart tänka mig att bo här igen.
Nästa dag blev jag upp-plockad av min gamla skolkamrat Paul ( som jag inte sett på 39 år!!!) och hans barn för en liten ”road trip” inåt landet. Vi körde från våren i Anchorage och upp mot fullständig vinter i bergen. På vägen stannade vi till vid en liten flod och letade guldflagor i det iskalla vattnet. Jag vet inte om det var guld vi hittade men det glimmade i alla fall vackert.
Andra stoppet blev Hatcher Pass där det ligger en guldgruva där man faktiskt fortfarande bryter guld. Så här tidigt i maj visade den sig vara stängd och helt igensnöad men området var knappast folktomt för det. Parkeringen var om inte full med bilar så i alla fall halvfull. I de snöklädda backarna åkte familjer pulka och jag träffade på ett glatt gäng ungdomar som kommit hit för att gå upp till toppen av berget och sen åka skidor ner i solskenet.
Utsikten här uppifrån var milsvidd och jag njöt av vinterlandskapet.
På vägen ner mot våren stannade vi till i Eagle River Nature Center. Här finns ett informations center där man kan lära sig om områdets flora och fauna samt trevliga promenadvägar ut i naturen. Paul, som varit här förut, visste precis vart vi skulle gå och här fick jag äntligen se Alaskas majestätiska natur på riktigt.
Ja, det var så vackert att jag var tvungen att sätta mig och grina lite… det är ju så jag brukar göra på alptopparna också. Vill du veta mer om denna vackra plats och naturcentrat hittar du det via den här länken https://www.ernc.org .
Efter en heldag ute i naturen var tant Anna trött igen och eftersom jag hade en dag kvar i Anchorage blev det till att bli hemskjutsad via den lilla staden Palmer och ett välbehövt glass stopp.
Sista dagen i Anchorage valde jag att besöka stadens museum. Mina förväntningar var modesta men där blev jag rejält överraskad. Det visade sig att stadens museum var av världsklass med fantastiska utställningar om ursprungsbefolkningen, Alaskas historia, konstutställningar, en vetenskapsverkstad och mycket mer.
Den här kartan visar de olika folkslagen av Alaskas ursprungsbefolkning samt deras olika språk. Här syns också hur nära Ryssland man faktiskt är och på den lilla infällda kartan högst upp till höger ser man vilka enorma landområden denna urbefolkning bor på.
Denna tunika bars vid festliga tillfällen och jag slås av likheten till vissa polynesiska och sydamerikanska mönster. Alaskas urfolk har haft handelskontakter med folkgrupper över hela stilla havet. Detta finns det bevis för i såväl konkreta föremål som i dna. Tänk att de vågat utforska detta jättehav i sina små kanoter. Sånt finner jag väldigt fascinerande.
Masker var (är) viktiga för folken här. Varje mask berättar sin egen historia och ibland är det bara tillverkaren som känner till dess innebörd. Maskerna användes vid historieberättande, ofta tillsammans med trum spel och danser.
Den här utställningen handlade om humor i Alaska. Korpen står för den som är listig och ofta lurar folk, ungefär som Loke i våra historier om Asarna. Motpolen till denna ”trickster” är de vita guldgrävarna som kom söderifrån med surdegar i burkar för att ha till framtida brödbak. Det roliga är ju att vi i sverige också använder ordet surdeg för någon som är sur och oäven.
Viss humor skulle passa lika bra i Norrland som i Alaska.
Museet inrymde även flera konstutställningar som definitivt var värda att besöka.
Det här museet var en värdig avslutning på min vistelse i Anchorage. Jag gick runt i flera timmar och bara njöt. Där fanns så mycket mer spännande att se och upptäcka.
Resten av dagen ägnade jag mig åt att shoppa souvenirer, äta en trevlig fish´n chips på en pub och dricka läsk gjord på granskott… japp, den var grön, och umgås med Paul och hans familj. Tre härliga dagar i Anchorage var till ända och dagen därpå var det dags att ta sig till Whittier där mitt kryssningsfartyg väntade… men det är en annan historia.
Wow, vilket intressant besök! Exotiskt! Intressant att lära mer om ursprungsbefolkningen och deras kultur. Jättefina bilder! Jag var nyfiken på Alaska redan tidigare, men ännu mer lockad nu!!
Tack! Jag visste själv aldeles för lite om Alaskas ursprungsbefolkning innan min resa men fann det otroligt intressant. Alaska har verkligen mycket att erbjuda den som är nyfiken.